2

En sån där pissdag

Vädret är skit, regn och kallt. Humöret är typ samma.
Jag grät mig lite tills sömns i natt för att klänningen jag sitter och syr på blir så himla fel. Inte som jag tänkt mig. Ser ut som jag har ett blommigt tält på mig. Trött på hur jag ser ut. Inget sitter fint längre. Usch. Och imorgon är det bröllop och det blir lite tight att fixa ny klänning. Funderade på hoppa av-anledningar…
Valdemar väckte oss med hoppande i sängen. Jakob lät mig ligga kvar och tog med sig Valdemar ner och gav honom välling. Jag kunde dock inte somna om utan masade mig upp. Kände mig sådär sjuk i kroppen som man kan känna sig när man tappat ork och lust. Hade kunnat ge nästan vad som helst för att slippa gå upp något alls idag. Bara bli servad med godis, filmer och legat kvar i sängen och myst hela dagen.
Gick igenom garderoben och hittade en gammal trasa som jag bestämde mig för att ha på bröllopet. Så nu är Jakob på stan för att leta en röd sjal till mig. Klänningen blir svart med vita prickar, vita sandaler med stenar och bra klackhöjd, vit kuvertväska och sen en röd sjal av något slag att slänga över axlarna om det behövs. Provade att locka håret med plattången så som frissan visade mig (det har inte funkat tidigare) och, helt otroligt, men det funkade (dagen kanske vänder nu). Ska ta ett fotbad, måla naglarna röda och färga håret ikväll. Vore kul om man kunde känna sig lite fin imorgon. 
Vi ska bort mot Göteborg på bröllop. Har barnvakt och ska bo på ett fint slottaktigt hotell på landet. Hoppas på fint väder och ingen stress. Hittills har våra planer inför imorgon inte alls gått som vi tänkt.

Positivt är i alla fall att vi har fem nya fönster på plats. Jag har målat förrådsdörren och satt in nya reglar och dörrkarm och monterat dörren. Mycket nöjd och stolt! Huset blir mörkt grå, mot svart, med några få detaljer i ockra. Passar vårt lilla radhus.

Nu ska jag gå ner och trycka i mig de sista kardemumma biscottisarna, dricka dubbel espresso och städa bort griseriet efter lilla monstret som nu sover middag. I valet och kvalet: låta honom sova lite längre och samla lite ork under tiden eller väcka honom snarast för att få honom i säng i normal tid ikväll? Svårt. Noll energi idag.

Slut på negativitet.
Trevlig fredag!

2

Rosa

Idag upptäckte jag vad frun till min vän gör när hon är hemma och är föräldraledig och har lite tid över.
Hon målar deras flickas (2 mån gammal) naglar med rosa nagellack.
Vette fasen hur hon klara det eftersom att bara klippa såna små naglar är svårt. Jag frågade hur hon fick det att inte kletas ut på händerna eller saker runt om eftersom hon rör fingrarna. Min vän svarade då att man håller i händerna tills det torkat. Jag hoppas och tror att han skojade med mig.

Utöver rosa nagellack har lilla flickan ett guldarmband med små jordgubbsberlocker och hon kommer ständigt i rosa och Hello Kitty. Inte riktigt min stil faktiskt. Jag har inget emot ”tjejiga” kläder, men ibland känns det som att det går till överdrift.
Nu hoppas jag bara att föräldrarna inte får för sig att ta hål i hennes öron.
Hjälp.

7

Knipa med rumpan och suga in magen

Igår jobbade jag, precis som jag ofta gör på torsdagar. Mycket att göra på lunchen och ganska lugn kväll. Jobbade med fina Irina som alltid är så snäll, gullig och bra att jobba med.
Dock kom den där hemska människan in och åt. Hon som aldrig kan säga något snällt till en. Hon som alltid påpekar något om hur man ser ut. Hon som ibland säger ”Kul att se dig!” och man vet att hon ljuger.
Bara för att slippa kommentarer i stil med dom hon drog sist vi träffades: ”Jag ser att du har mammamagen kvar”, så gick jag och sög in magen de 2-3 timmarna hon satt i restaurangen. Hur knäppt är inte det då?!
Jag har ganska dåligt självförtroende just nu och orkade helt enkelt inte höra något mer om hur jag ser ut.

Men sen när jag cyklade hem så tänkte jag på det där och kom att tänka på när jag hade Prao på en inredningsbutik i stan, Flitiga Lisa, och jag minns hur tanterna satt och pratade om hur de brukar knipa med skinkorna, eller hur man säger, medan de tex står och stryker i hopp om att få en fastare rumpa.
Så det kanske va bra att jag gick och drog in magen i 2-3 timmar igår. Till min besvikelse så vaknade jag inte med träningsvärk i magen idag. Får hitta på något annat som kan få bort degen runt midjan.

Nu har jag i alla fall invigt mina nya springskor och springbyxor med en 17 minuters runda. Hade både hund och barnvagn med. Skorna gjorde att det kändes superlätt, men dock så drog vagnen ner det lätta och var hyfsat tung att springa med. Men resonerar som så att det är bättre med vagnen som motstånd, ger lite extra tyngd att kämpa med i löpandet, istället för dåliga skor (som jag ju hade innan) som tynger ner en och sabbar knäna på en. Vagnen kan ju då kanske istället fungera som vikter. Min bror höll med mig.

3

Jävla kräfta!

Sitter på Facebook och chattar med min syster som bor i Oslo.
Jag försöker förklara hur det är med cancer och behandling. Hur det egentligen var med vår mamma och hennes cancer. Inte lätt. Vår mamma blev sjuk 1995 och de metoder de använde sig av då och fram till hennes död för snart 8 år sedan är ju idag uråldriga. Som tur är går forskningen framåt dagligen.
Här kan man hjälpa forskningen.
Jag tycker de många alternativ som finns att hjälpa till genom är bra, tex Mustaschkampen som nu är aktuell. Och om man nu väljer att göra något genom köp (att man köper en vara/tjänst) så tycker jag att man ska undvika att äta tex Fbk-målet på McDonalds och därmed stödja en av Sveriges rikaste sportklubbar. Känns som de har tillräckligt och att pengarna går att stoppa i andra, mer välbehövliga, ”hål”. Känns bara otroligt dumt att lägga ut såna ”skänk en slant”-kampanjer mitt bland kampanjer med mer givande ändamål. Kan rekommendera en enkel Big Mc istället och en slant i Ronald McDonalds bössa där pengarna ska gå till att bygga upp sjukhus till barn. Känns som en bättre grej att lägga pengar på.

Vi kom in på det här med mamma och cancer för att jag berättade om min gamla klasskompis från grundskolan vars dotter för drygt 1,5 år sedan fick Leukemi och nu kämpar mot den.
Jag väntade Valdemar, med någon månad kvar, när min kompis mamma berättade för mig vad som hänt. Åh, vad det gjorde ont i mig att höra. Jag satt hela kvällen och grät för deras skull, tyckte livet var så orättvist och undrade vad jag gett mig in på. Tänk vad som kan hända med ens lilla hjärta. Är det värt det?
Nu la min vän upp en bild på Facebook där hennes lilla skrutta sitter i en fåtölj på sjukhuset och så klart inte mår bra. Då kommer tårarna igen. Livet är fan orättvist alltså! 4 år och behöva veta om sånt där, behöva ta massa mediciner och behöva kämpa för sitt liv. När hon istället borde vara ute och leka, skratta och må bra.
Och här har jag gått i helgen och suckat över den där snoriga näsan som Valdemar, efter bara några dagars uppehåll, återigen fått tillbaka. Snuva, toppad med lite hosta ibland, är det som han drabbats av. Lätt magsjuka, lite feber någon gång, ingen halsfluss eller lunginflammation som flera barn på dagis, utan mest bara snuva lider Prins Korv av.
Jag ska försöka tänka på det från och med nu när jag torkar världens sötaste snornäsa. Att man ska vara glad att man är så lyckligt lottad som bara har en liten pluttnäsa att snyta, när det finns de som har en helt annan och värre verklighet.

Min mamma till höger (moster Kerstin till vänster) på min studentfest -98. Här har mamma fått operera bort sitt ena bröst och fått både strålning och cellgifter, men det hjälpte inte och cancern kom tillbaka. Månaden efter kortet är taget så fick hon åka på två monsterbehandlingar, ca en månad långa, i Uppsala. Hon blev ”tappad” på benmärg som byttes ut mot frisk och sedan fick hon ligga i isolerat rum under vistelserna.
Jag skulle nog kunna påstå att efter detta kom aldrig vår mamma tillbaka. Efter dessa monsterbehandlingarna var hon för alltid sjuk och hade svåra biverkningar av medicinerna och av de starka doser cellgifter som slog ut så mycket i hennes kropp. Låter kanske konstigt, men jag är på ett sätt glad att jag fått lära mig att man inte ska ta livet för givet. Fast jag skulle kunna göra vad som helst för att igen få krama denna människa, att få känna hennes mjuka kind mot min och höra hennes röst igen. Saknaden är oerhörd. Min älskade mamma.
0

Humör

Häromdagen när jag hämtade honom på dagis så hälsade fröken inte ens på mig utan utbrast bara: -Herregud vilken go unge du har! Han är så glad jämt. Så rolig och skojar och är så charmig.
Öh…mitt barn? Nästan så jag vände mig om och kollade om det stod en annan förälder bakom mig som hon pratade till. För han är då verkligen inte glad jämt. Han har varit hemma i två timmar nu och gnällt för minsta lilla sen dess. Han blir nöjd om jag bär runt honom, inte Jakob, inte farfar och inte snickaren, utan bara jag. Sätter jag ner honom så gnäller och gråter han, tar jag upp honom så slutar han. Skönt för ryggen. Han blir lite glad om han får greja med farliga saker också, vilket han inte får. Så det är väl bara att inse att ungen lägger allt sitt glada humör på dagis.
Men hur fasen gör man för att hålla god min?
Jag pallar inte att bära runt honom hela tiden och jag pallar inte att höra gråten hela tiden.

0

Vad säger kossan?

Kossan och Stockfallets Sheriff

I lördags var jag och Valdemar på I2 Mârten (marknad på fältet vid stans nedlagda regemente. Valdemar går på dagis i regementets gamla lokaler) med min lillebror. Det var himla mysigt och vädret var strålande. Vi diskuterade om det är så att mârten blivit mindre (både till storlek och besökare) eller om det bara är så att man inte varit i den åldern längre så man har känt ett måste att gå dit. När man var mindre så tjatade man ju dit föräldrarna för att få åka karusell och köpa godis och annat skit dom säljer. Sen när man var för stor för det så var man där och söp och fjortis hade sig. Sen har det varit ett uppehåll och varken jag eller min bror har varit där på flera år. Men nu var det så fint väder, det är kul att hitta på något och så tänkte jag att Valdemar kanske skulle tycka det var skoj. Han kanske ville åka någon karusell eller så.
Vi gick mârten ner och på vägen tillbaka mot karusellerna så köpte jag en heliumballong åt Valdemar. Fanns massa tidigare att köpa, men det var Barbie och såna grejer och det vet han inte vad det är men kossa, det vet han vad det är så det är lite roligare tänkte jag. Pekade ut vilken ballong jag ville köpa och försäljaren tog ner den, band den i snöre och ville sen ha 80 kr för den. 80 kr!!? Herregud.
Ja ja, nu hade han ju tagit ner den och så, var ju bara att betala kände jag. Band den i vagnen och Valdemar bara slängde ett öga på den sen såg han inte den resten av tiden. Jäkla unge! :) Min bror däremot såg den. Resten av tiden på mârten så flaxade den runt i min bror ansikte och han var ganska trött på den.
Det blev inga karuseller. Han skulle aldrig ha uppskattat att åka runt ensam i ett litet tåg och det kändes inte som ett sånt där man själv skulle få plats att sitta med i. Såg jag bestämde mig för att njuta denna gång av att han inte tjatade om att få åka. Precis som jag skulle gjort med ballongen. Men, men…

Nu gillar han i alla fall sin ballong och varje morgon så säger han: Mooooo när han ser den.