0

Planeringsverktyg – ja tack!

image
Sådär! Då är mitt jobbschema, mitt skolschema, Jakobs jobbschema och Valdemars dagisschema synkade och barnvakter påbokade.
Man undrar ju verkligen lite över sin vardag när man sitter och ställer i ordning månadens schema för hela familjen. Hoppas snart på att kunna reducera arbetstimmarna för både mig och Jakob, gå ner i tid på dagis igen (vi har fått öka på 5 timmar i veckan för att jag ska hinna med mer i skolan nu när jag försöker jobba ikapp kurser) och slippa ha barnvakter så ofta.
Jag försöker att inte ha dåligt samvete för ökade dagistimmar och framför allt inte att vi behöver ha barnvakt. Han trivs på dagis och slutar hyfsat tidigt på dagarna, men jag tycker att när han ännu inte är så stor så borde han få vara lite färre timmar på dagis. Ang. barnvakt så försöker jag dela tillfällena lika på alla svärföräldrar, mest för Valles skull med även för deras skull. Försöker se det som tillfällen för dom att få kvalitetstid och inte för att vi behöver hjälp. Dom är glada att få hjälpa till och tycker det är roligt att umgås med honom. Men det ultimata hade såklart varit att vi alla kunde ses tillsammans oftare och att dom kunde ha honom själva när jag och Jakob vill hitta på något på egen hand.

Tills dess så önskar jag mig ett bra verktyg (helst i mobilen, både för android och iPhone) där vi kan synka våra scheman och uppdatera på varsitt håll men alltid har tillgång till de senaste ändringarna i vårt schema. Nu gjorde jag en enkel månadsplanering i ett Excel-dokument. Funkar okey, men ska man uppdatera det så måste man skicka dokumentet mellan varandra hela tiden. Mindre kul, bara rörigt.
Någon som har ett bra tips på sånt program/app?

0

Mina ädelstenar

Mina fina syskon!
Jag har fyra stycken; två brorsor på pappas sida och en bror och en syster på mammas sida. Alla är yngre och det är bara jag som är äkta, som jag brukar kalla det bara för att känna mig lite bra i det att min mamma och pappa gick isär och skaffade ”nya” familjer efter mig. Känns lite mindre jobbigt med utanförkänslan om jag kallas något så fint som den enda äkta.

Min äldsta bror Michel, som jag delar pappa med, han har ryckt upp sig, skaffat jobb, tjej och nu har dom ganska nyligen flyttat ihop i en lägenhet i Malmö.

Min näst äldsta bror Erik, som jag delar mamma med, ringde mig överlycklig i tisdags och berättade att han äntligen klarat matten som han behöver för att i höst välja lärarinriktningen på universitetet. Han har gått basåret och släpat efter med matte, jobbat ett år och nu tagit tag i matten och fick VG i kursen och kan därmed gå lärarinriktningen istället för fritidsledarinriktningen som enbart kändes som någon slags nödlösning.

Min yngsta bror Pierre, som jag delar pappa med, är en fin kille med hjärtat på rätta stället och som fnittrar åt det mesta. Idag ringde han och berättade att han kommer och hälsar på mig imorgon. Åh va kul! Vi har inte setts på ett år.

Min lillasyster Sara, som jag delar mamma med, har haft tuffa år i skolan och vi är alla glada och stolta nu när hon smider planer för att plugga vidare. Hon flyttar om två veckor hem till Karlstad efter att ha bott i Oslo i ett år och i höst ska hon läsa naturkunskap B på Komvux och hoppas på att bli sjuksköterska.

Min fina syskon! 

0

Växer så det knakar

Idag har vi firat Nationaldagen i museiparken med Jakobs mamma och hennes sambo. Min fina syster kom förbi en sväng också. Vi har fikat, blåst såpbubblor och småpratat med vänner.
På förmiddagen så badade vi i poolen hemma på altanen, klippte gräset och tog det ruskigt lugnt. Det har varit en riktigt varm och mysig dag.

När vi gick från parken mot stan så tog vi följe med min syster och Valdemar fick gå i sin egen takt. Det skulle kunna vara en av hans favoritsysslor. Traska runt och stanna och rucka på saker, pilla, trycka, heja på alla man möter och prata med sig själv. Det tar tid och han vill sällan gå åt det hållet man själv vill, men det är himla mysigt att vara ute och gå och låta det ta den tid det tar.
Vid torget så kom en mamma, pappa och deras lilla barn och satte sig på en bänk bredvid Valdemar. Valdemar blev jätteglad och ropade ”Bebis!” och sprang fram till den lilla killen i vagnen som blev precis lika glad som Valdemar. Så gjorde han sådär som är så gulligt när små barn gör till yngre barn; böjer sig ner för att liksom komma ner till det yngre barnets nivå, sätter händerna mot knäna och pratar med det lilla barnet. Så pratade han med bebisen och klappade honom på kinden. Så sött!

5

Långt bort på alla sätt

Jag har ingen direkt bra kontakt med min pappa, hans familj eller hans släkt. Vi pratar ibland jag och pappa, men det är absolut inte som jag tror det normalt sett går till förälder och barn.
Tack vare Facebook så har jag lite bättre kontakt med mina två småbrorsor och min ena kusin. Allihopa bor i Skåne, min pappa bor strax utanför Malmö.

Jag och mamma bodde med pappa i Malmö tills jag va lite drygt två år och vi flyttade upp till Karlstad. Pappa han bodde kvar i Malmö och jag tror att mina föräldrar var noga med att jag skulle träffa pappa så ofta det gick. Dvs vi sågs på lov och vid högtider (pappa firade jul med oss hos mormor och morfar) och om mamma behövde barnvakt någon helg sådär så tog pappa bilen upp till mig och hängde med mig under helgen. Ibland tog han bilen upp och hämtade mig och sån åkte vi hela vägen till Malmö, umgicks under helgen och sen körde han upp mig till Karlstad igen.

Jag älskade dom där bilresorna. Pappa hade en gammal Volvo Amazon och i den fanns det bara bilbälte fram, vilket betydde att jag fick sitta i framsätet hela vägen precis som en vuxen. Ibland fick jag låna pappas Freestyle och lyssna på kassettband. Och när vi var hos honom så fick jag äta Kalaspuffar med mjölk i hans rökfärgade glastallrikar och det roligaste, som jag höll på att skratta ihjäl mig för, det var att när han skulle hjälpa mig att klä på mig då drog han kjolen över huvudet och den vägen istället för att jag klev i den. Jag var noga med att alla på min gata visste om när min pappa var på väg till mig. Oj, jag var så stolt över min pappa!

Sen skaffade han en flickvän. Hon hade en dotter sen innan. Jag fick två småbrorsor några år senare. Hon virade min pappa runt sitt lillfinger och där satt han fast. Jag och pappa gled ifrån varandra, det blev längre och längre mellan loven och mamma löste barnvakt på annat sätt. Nu var jag snart 7 år och så stor så jag kunde börja flyga till pappa, så de där mysiga bilresorna försvann. Jag minns min mamma stå med gråten i halsen på flygplatsen och titta genom det lilla runda fönstret i dörren där vi måste skiljas åt. Jag grät. Jag hade ont i magen. Jag ville kräkas. Med biljetten i en plastficka runt halsen. Och såna dubbla känslor. Ena delen av mig ville stanna hos min trygga fina mamma, hon och jag var ju ett team. Hon och jag mot hela världen. Andra delen av mig ville träffa min pappa, min älskade skojiga pappa med mustasch som kittlas när han pussar godnatt. Magontet och illamåendet kom av att godnattpussarna ibland var det enda som var bra hos besöken hos pappa. Jag minns att jag alltid var rädd. Alltid på helspänn. Aldrig veta när man kunde säga saker, hur man skulle säga saker eller om man kanske missat ett Tack vid något tillfälle. Jag kan aldrig minnas att pappa någonsin var arg på mig. Jag tror faktiskt aldrig jag sett pappa arg på någon annan heller. Inte ens nu. Han är alltid snäll. Han vill väl.
Min rädsla och magont fanns där pga hans fru. Häxan. Hon kunde ena stunden spela in ett kassettband med bra låtar och skriva ”Från din mamma i Malmö” på fodralet. Andra stunden kunde hon kasta in min lillebror, på 2-3 år, på hans rum och daska honom i rumpan för att han klädde av en Barbiedocka kläderna och tittade på henne naken. Hon berömde mig och sa att jag ritade bättre än hennes dotter, för jag ritade innanför linjerna i målarboken. Nästa stund kunde hon bli vansinnig på en för att man glömde tacka för maten när man gick från bordet. Jag minns att hon tyckte jag var konstig som med en stor påse godis i handen, frågade hur länge det var kvar tills maten var klar. Jag sa att jag inte ville äta godiset innan för att jag skulle orka äta maten. Hon sa att det var enda gången hon hört ett barn säga så. Jag tänkte att jag vågade inget annat. Jag föreställde mig hur det skulle sluta om jag satt proppmätt på godis vid matbordet när pappa serverade maten han lagat medan Häxan bara latat sig. Jag vågade inget annat än vänta på maten.

Sen kom sommarlovet mot 4:an. Vi tog bilen till Köpenhamn och låtsades vara en fin glad familj som bara har det kul ihop, precis som vi brukade göra. Vi gick på Tivoli och kollade på djuren. Pappa och Häxan satte mig mellan sig på en parkbänk med utsikt över pingvinerna. Dom sa att dom hade en viktig sak att fråga mig och jag skulle få betänketid, dom behövde inte svar direkt, jag fick fundera på det. Dom frågade om jag ville komma och bo hos dom. Permanent. För alltid. Att hemma är hos dom. Att jag på loven åker till mamma och hälsar på. Jag svarade direkt. Behövde ingen betänketid. Jag svarade att jag tycker hemma är hos min mamma och att jag alltid vill ha det så.
Detta var sommarlovet till 4:an och sista gången jag såg eller hörde ifrån min pappa på sex år. Inte ett livstecken på sex år. Jag skrev brev till honom. Vägrade lyssna när mamma sa att det inte var någon idé att hoppas, han hör inte av sig tillbaka. Hoppades varje födelsedag. Varje julafton. Men ingen pappa, inte ett knyst. Konstigt det där. Han svek mig i så många år, men jag har trots det alltid höjt honom till skyarna. Varit så stolt över min pappa.

Sen en dag så ringde min bästa kompis honom. Sa vem hon var och att jag mådde dåligt av att inte ha någon kontakt med honom. Han blev glad, jättejätte glad. Vi pratade en liten stund och bestämde lite löst att ses snart. Och det gjorde vi. Jag och mitt magont och illamående åkte ner till Malmö igen. Där va allt som vanligt. Fast mina söta småbrorsor hade blivit stora och söta.
Tillslut, efter mycket om och men och flera turer, så skiljer sig min pappa och Häxan. Det är nog det bästa som hänt honom. Jag vet att det inte bara är hennes fel att jag och pappa tappat kontakten, han borde såklart stampat ner foten och sagt ifrån. Jag kan förstå att det inte varit så lätt för honom. Hon är en manipulativ människa som ljuger och luras för att komma dit hon vill. Vissa människor är så och min snälla och fina pappa lyckades träffa just en sån av alla människor. I dags läget så vill inte ens hennes egna föräldrar veta av henne och har sagt upp kontakten med henne. Det krävs mycket för att man ska göra det med sitt barn.

Jag som har så himla bra kontakt och speciellt relation till min lillasyster och lillebror här i Karlstad, tycker såklart att det är väldigt synd att jag inte har det till mina småbrorsor där nere i Malmö. Jag känner mig så blåst på det, saknar det och det ger mig dåligt samvete att ha bra kontakt med två syskon och att nästintill inte veta värst mycket om de andra två. Känns som jag favoriserar fast det ju absolut inte är mitt fel. Jag var bara ett barn.
Vi har pratat mycket jag och mina småbrorsor på senare år. Vi talar rakt ut om det som varit, inget smyg eller kringelvägar utan rakt på sak. Dom vet vad jag tycker om deras mamma och dom är själva inte speciellt glada i henne och blir gång på gång svikna av henne, men säger att det är deras mamma. Precis som det är min pappa. Jag har blivit så dåligt behandlad, men han är min pappa. Verbalt har Häxan skadat och skrämt mig något så otroligt, men hon har aldrig gjort mig illa fysiskt. Vad hon gjort mina småbrorsor det får jag nog aldrig helt veta. Jag vet vad dom berättat hittills och jag är, för min egen skull, innerligt glad över att jag som nioåring kunde följa min magkänsla och ta ett sånt livsavgörande beslut och tacka nej till deras ”erbjudande”.

I alla dessa år utan min pappa så har jag funderat på hur han är, vad han gör, vilka mina släktingar är, vart alla kommer ifrån och hur dom blev dom. Helt enkelt – vem är jag och vart kommer jag ifrån?
Jag har alltid tyckt att det saknats en bit av mig och ofta dagdrömt och fantiserat om hur livet kunde sett ut. Mina föräldrar hittade som oftast tillbaka till varandra i mina drömmar. Vi flyttade till underbara Malmö och var lyckliga i alla våra dagar, vi tre.
När min mamma gick bort så hade jag helt plötsligt ingen kvar att fråga saker, om hur det varit, vem var dom. Så när jag nu hittat min pappa igen, han som börjar hitta sig själv igen, så är jag så glad över att han finns i mitt liv. Den där saknade biten behöver inte för alltid vara saknad. Bättre sent än aldrig. Vi kan lära känna varandra igen, lite skadade, men vi kan bli kalaspuffiga och kittelmustasch roliga igen. Det kanske går.

Så idag fick jag reda på att min gamla farmor fått Alzheimers och då får jag panik. Gråter igen. Det är min stora skräck att de ska försvinna innan jag känner dom. Man ska aldrig skjuta upp såna saker. Helt plötsligt finns inte möjligheten längre och då kommer man för alltid att ångra sig.

0

Vad säger kossan?

Kossan och Stockfallets Sheriff

I lördags var jag och Valdemar på I2 Mârten (marknad på fältet vid stans nedlagda regemente. Valdemar går på dagis i regementets gamla lokaler) med min lillebror. Det var himla mysigt och vädret var strålande. Vi diskuterade om det är så att mârten blivit mindre (både till storlek och besökare) eller om det bara är så att man inte varit i den åldern längre så man har känt ett måste att gå dit. När man var mindre så tjatade man ju dit föräldrarna för att få åka karusell och köpa godis och annat skit dom säljer. Sen när man var för stor för det så var man där och söp och fjortis hade sig. Sen har det varit ett uppehåll och varken jag eller min bror har varit där på flera år. Men nu var det så fint väder, det är kul att hitta på något och så tänkte jag att Valdemar kanske skulle tycka det var skoj. Han kanske ville åka någon karusell eller så.
Vi gick mârten ner och på vägen tillbaka mot karusellerna så köpte jag en heliumballong åt Valdemar. Fanns massa tidigare att köpa, men det var Barbie och såna grejer och det vet han inte vad det är men kossa, det vet han vad det är så det är lite roligare tänkte jag. Pekade ut vilken ballong jag ville köpa och försäljaren tog ner den, band den i snöre och ville sen ha 80 kr för den. 80 kr!!? Herregud.
Ja ja, nu hade han ju tagit ner den och så, var ju bara att betala kände jag. Band den i vagnen och Valdemar bara slängde ett öga på den sen såg han inte den resten av tiden. Jäkla unge! :) Min bror däremot såg den. Resten av tiden på mârten så flaxade den runt i min bror ansikte och han var ganska trött på den.
Det blev inga karuseller. Han skulle aldrig ha uppskattat att åka runt ensam i ett litet tåg och det kändes inte som ett sånt där man själv skulle få plats att sitta med i. Såg jag bestämde mig för att njuta denna gång av att han inte tjatade om att få åka. Precis som jag skulle gjort med ballongen. Men, men…

Nu gillar han i alla fall sin ballong och varje morgon så säger han: Mooooo när han ser den.

0

Det här med vi, ni och fördomar

På restaurangen där jag jobbar extra så har jag nästintill bara kurdiska kollegor, alla från den Irakiska delen. Jag har jobbat där i många år och kommer finfint överens med de flesta. Vi diskuterar mycket om hur våra kulturer är. Jag tycker det är intressant hur de lever både här och ”hemma” i Kurdistan, och frågar nästan jobbigt mycket ibland. De kan ibland tycka att jag frågar roliga saker, konstiga saker och jävligt dumma saker och det har flera gånger hänt att jag ber om ursäkt innan jag frågar för att jag kanske låter fördomsfull. Efter flera år med dessa kollegor kan jag deras sätt, jag förstår lite hur de tänker och agerar och jag kan prata med dom så som dom pratar. Jag har även lärt mig något som är lätt att glömma; att ofta så ställer språket till med så mycket missförstånd och jag får ofta tänka en eller två gånger att saker de säger inte alltid är som de låter och att de inte alltid förstår vad jag menar pga hur jag säger det.
Alla av mina kollegor är väldigt trevliga och jag tycker himla mycket om dessa fina människor.

Men så har vi en av mina chefer. Han är en himla rolig kille och man skrattar alltid med honom, han är till 90 % av tiden glad, säger mycket roligt, mycket dumt och har alltid historier att berätta. Han har bott i Sverige och Karlstad sedan -95 och varit integrerad i det svenska samhället lika länge, han har gått i skola här och läst svenska, han behärskar språket bra och hans två barn är uppvuxna här.
Hur många gånger jag än varit med om denna grej så lär jag mig aldrig och blir lika jävla förbannad varje gång vi råkar i luven på varandra. Och det händer 1 av 4 gånger kanske. Innan jag slutade för att jag var för gravid för att servera mat, så blev vi såna ovänner så att vi inte längre pratade med varandra, vi sa inte ens hej.
Det som irriterar mig så in i helvetes mycket är att han säger vi och ni. Så enkelt är det. Det retar gallfeber på mig och jag vill bara slita mitt hår, skrika rakt ut och slå honom.
Det börjar oftast som det gjorde i torsdags när vi jobbade:
De flesta är ju släkt med varandra på jobbet. En av mina tre chefer sitter i finkan och ska sitta där några månader till. Hemma har han två barn och en fru. Frun har en bror som bor i Tyskland, men han är så fin så han flyttar ifrån allt sitt och bor här med sin syster medan hans svåger sitter klart i finkan. För att göra det enklare för henne. För att inte hon ska vara själv med två barn. Mycket fin bror. Jag har tänk mycket på hans uppoffring och dum som jag var så sa jag ju detta till min chef, att jag tyckte det var fint gjort av brodern. Jag visste ju vad svaret skulle bli så fort jag sagt orden, men då var det ju för sent.
Svaret blev: -Ja, jag vet Anna. Men du vet, vi är inte som ni. Vi ställer upp för vår familj, vi hjälper till och struntar inte dom.
Jepp. Dessa få ord är allt som behövs för att jag ska vara igång. Vi? Ni?

Jag blir så arg. Han har så mycket fördomar.
Självklart håller jag inte käften utan jag kontrar med vad jag gjort i mitt liv, dvs då jag för 8 år sedan fick veta att min mamma skulle dö, att hon skulle lämna mig och två av det viktigaste som finns, mina älskade småsyskon. Jag tvekade inte en sekund, har inget minne av att jag funderade på andra alternativ än det jag gjorde, det självklara; jag flyttade hem. Jag sa upp mitt liv i Stockholm (staden där jag velat bo i), sa upp mitt jobb och min lägenhet och flyttade direkt hem. Självklart! Jag flyttade hem till dom och min styvfar, tog hand om dom och dom tog hand om mig. Sen, när vi tillsammans samlat upp våra trasiga oss, gråtit våra floder och hittat vårt sätt att gå vidare, då var det dags för mig att bo i egen lägenhet och dom har alltid varit välkomna. Dom har alltid kommit till mig om det varit något som tyngt dom, något kul som har hänt dom eller bara en syster att umgås med. Vi får ofta höra att vi har en speciell relation, att vi är så fina ihop och utan dessa två älskade fina syskon så hade jag inte suttit här och bloggat idag. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, det är det bästa val jag gjort och sedan den dagen då bussen körde över bron, som går över Klarälven på det vackraste stället man kan se staden ifrån, så har jag för alltid och äntligen känt mig hemma.
Min chef hör mig, han lyssnar på mig, stannar upp i det han just gör och säger: – Då är du annorlunda.

Jag skulle kunna säga massa saker som dom gör och som han gör. Men då blir jag som han.
De kurder jag känner är de jag jobbar med och några av deras vänner. Och dessa personer är alltså från samma kultur, samma land och samma religion. Vissa skakar på huvudet när min chef kläcker sina kommentarer och vissa säger (i mina öron) ännu värre saker. Vissa saker gör dom precis likadant. Men jag vet ju bara detta dvs en pyttepytte del av hur hela den irakkurdiska delen gör och säger och kan därför inte uttala mig om hur kurder är. Jag vill inte dra alla över samma kam helt enkelt.
Samtidigt kan jag förstå att folk har fördomar, det har jag ju också såklart om olika saker. Men det som gör mig förbannad på min chef är att han hela tiden ber mig ha respekt för deras kultur och religion. Att han blir sur om jag ifrågasätter eller tycker något är konstigt. Att han ständigt måste säga att vårt sätt är fel, att deras är rätt och att vi är mycket dumma, konstiga, egoistiska och tråkiga.
Medan han själv är i mina ögon helt respektlös mot andras sätt att vara.