2

Råd från experter

Min mamma fick bröstcancer när hon var 40 år, det var för 16 år sedan.
Idag drabbas kvinnor i yngre åldrar än tidigare, men redan för 16 år sedan så var det väldigt ungt att drabbas av bröstcancer när man bara är 40 år. När man har en mamma eller syster (kanske tom moster) som fått bröstcancer som ung, så avråds man att använda sig av vissa preventivmedel då det finns ett samband mellan bröstcancer och preventivmedel med hormoner i. Detta gjorde min mamma mig uppmärksam på. Hon hade hela sitt vuxna liv ätit p-piller.
Jag har varit ett flertal gånger på preventivmedelsrådgivning och berättat om min bakgrund, berättat om min rädsla för att drabbas av samma sak som min mamma och betonat att jag inte vill använda mig av något preventivmedel som kan ha samband med bröstcancer. Innan Valdemar så använde jag, på rekommendation, p-spruta och tyckte det var superbra: bara att komma ihåg var tredje månad och mensen försvinner (halleluja!). Men sen kände jag att jag inte ville ta sprutorna mer, jag tyckte det kändes olustigt att spruta in något i kroppen som rubbar hela systemet så det tar ibland flera år för kroppen att ”återhämta” sig. Så jag slutade, kroppen behövde 1,5 år att hitta sig själv och sen blev jag gravid. Men det är en annan historia.
För ca två veckor sedan så var jag kallad till cellprovtagning (den vanliga varianten som man blir kallad till var femte år eller vad det nu är) och passade då på att prata med barnmorskan om preventivmedel.
Eftersom vi flyttat så har vi även bytt vårdcentral och därmed har jag aldrig varit hos denna barnmorska och hon bad mig då berätta om vem jag är och allt det där. Så jag drog ytterligare en gång historien om min mamma och vad jag själv fasar för. Hon var mycket förstående och vi diskuterade olika alternativ fram och tillbaka. Hon berättade för mig att hon hade två alternativ jag kunde använda; kopparspiral eller hormonspiral. Och berättade även att p-spruta är precis lika illa för mig att använda som p-piller och som har den högsta dosen av hormoner. Jag har alltså flera gånger förut berättat om min bakgrund och varför jag inte vill äta p-piller och de har då rekommenderat mig p-spruta istället, som är p-piller fast i sprutform. Tycker det är så jävla illa!
Barnmorskan berättade att det enda som hon inte kan avråda mig från att använda är alltså dessa två olika former av spiral och väljer jag hormonspruta (som har en mycket låg dos hormoner) så är hon tvungen att rådfråga sin läkare om jag trots allt kan ha det. Jag satt där med glansiga ögon och funderade och samtidigt som jag tänkte tanken så tittade hon på mig och sa: – Men Anna, när du berättar vilken ångest du har över det här, tror du då att du kan sätta in en hormonspiral och inte längre oroa dig? Och det var ju precis det jag tänkte, att jag kommer fortsätta ligga på kvällarna och oroa mig för den där jävla cancern.
Så jag bestämde mig där och då för vanlig kopparspiral.
När jag ska dit i slutet på månaden så har jag också bestämt mig för att berätta för henne att jag tyckte hon gjorde ett sånt himla bra jobb, att hon var så bra att prata med och att jag verkligen uppskattade att få klarhet i det här och att hon lugnat mig så otroligt mycket.
Jag känner mig väldigt besviken på de andra gynmottagningar som jag varit hos som tydligen inte alls lyssnat på mig eller tagit min oro på allvar. Man måste kunna lite på experterna när man kommer med frågor om såna här viktiga saker. Det är för mig en självklarhet.
Vi pratade också mycket om mammografi, som jag varit på flera gånger. Jag har från chefsläkaren fått hans godkännande att ringa dom direkt när jag behöver göra en mammografi, istället för att gå genom vårdcentralen för att sen behöva vänta på en remiss. Hon berättade då att nu när de byggt om Centralsjukhuset här i stan så har de satsat mycket på just den biten och har en speciell avdelning för bröstcancer och att de jobbar på samma sätt som chefsläkaren. Mycket bra!

Annonser
2

Mammas dag

Vi firar mamma på alla hennes dagar; födelsedag, Mors dag och hennes dödsdag (oj, va det lät…svart…). Vi brukar ses jag, min styvfar, min lillebror och min lillasyster och äta middag och sen åka ut och sätta en blomma på graven. Helst lagar vi mammas bästa maträtt: rullader med Katrinplommon i gräddsås med pressad potatis och harico verte. Det är bland det godaste jag ätit och jag önskade mig alltid den maten på min födelsedag då man ensam fick bestämma vad familjen skulle äta.
Idag var jag och min bror ensamma. Vår syster bor i Oslo och min styvfar åkte på jobb idag vid lunch och blir borta hela helgen. Pga sjukt barn så fick vi åka senare till graven. Vi tog vägen förbi Blomsterlandet och köpte en jättestor ljuvlig rosa Dalia som vi planterade och la ditt ett nytt porslinshjärta. På Mors dag hade vi planterat Snöflingor och en annan lila blomma (som tyvärr bara var grön nu) och längs stenkanten så växte det nu vilda Prästkragar. På vägen dit så sa jag till min bror att det vore fint om vi kunde hitta Rödklöver och Prästkragar och sätta som bukett på graven. Det var de finaste blommor man kunde plocka till mamma.
Sen åkte vi hem till oss och åt Jakobs goda Canneloni med hans mamma och sambo.

Min bror tror jag har ett mycket större behov av att besöka mammas grav än vad jag har. Nu vet inte jag hur ofta han är där faktiskt, kan vara mer än mig eller så är det bara de gånger som vi åker ihop. Jag är där högtidsdagar och mammas dagar.
Vi valde en kyrkogård som ligger lättillgängligt så att alla i familjen lätt kunde ta sig dit på egen hand om man ville det. När mamma gick bort så var ju min syster 13 år och min bror 15, så vi tänkte mycket på att dom skulle kunna ta buss eller cykel dit om dom behövde åka dit och tänka eller prata med mamma. Att det sen är en väldigt vacker kyrka i klassisk svensk stil med vit puts och stenmur, det gör ju inget. Den ligger väldigt mysigt i utkanten av stan och granne med en kohage och ängar på alla sidor om kyrkogården. Väldigt vackert.Jag får ibland dåligt samvete över att jag inte är oftare på graven. Speciellt när man kommer dit och blommorna är förstörda och allt är visset och ser trist ut. Fast samtidigt så vet jag att hon inte velat att jag skulle hänga på hennes grav hela tiden. Och jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen. Jag vet att hon alltid finns med mig. Jag behöver inte gå till en grav för att känna så. Graven för mig är ett sätt att få lite krama min mamma, ta hand om henne, pyssla om och se till att hon har det fint. Inte för att tänka, ventilera eller så.
Min vän såg hur dåligt jag mådde då mamma dött och köpte en sån fin ask till mig. Hon sa att jag borde samla fina saker där i och öppna och titta på när jag behöver vara nära min mamma. Jag la ner torkade blommor från mammas grav och även lappen från almanackan som jag stirrade på under de timmar vi vakade över mamma. En sån där klassisk almanacka där man river av datumlappen varje dag. 17 juni 2003. Dagen då livet för alltid blev annorlunda. När vi delade mammas saker så fick jag hennes parfym. Den har jag kvar och sprutar ibland ner i burken. Jag ser till att det alltid luktar min mamma i burken.

Så när jag behöver min mamma. När jag blir ledsen. När saknaden blir enorm. När jag får klumpen i halsen. När jag vill skrika rakt ut. När jag vill slå näven i väggen. När jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. När jag tänker lyfta luren och ringa och berätta den där glada nyheten för mamma. När jag inte orkar mer. När jag vill ge upp. När jag inte förstår hur det ska gå. För att det gör så ont att leva åtta år utan henne och för att jag vet att jag har så många år kvar att leva…utan henne. Hur överlever man? Hur gör man?
Då lyfter jag på locket och drar ett djupt andetag ner i burken. Och suger in doften av min älskade mamma.
Det hugger alltid till i hjärtat. Doften får mig att inse att det är på riktigt. Att hon aldrig kommer tillbaka. Doften får mig att inse att det var länge sedan jag kände hennes doft, hennes kramar, hennes mjuka kind, hörde hennes röst och såg hennes ansikte.

Jag vet faktiskt inte om burken hjälper mig. Jag tror den gör det. Det känns i alla fall bra att ha mitt eget lilla ställe och att jag kan försvinna bort en sväng där med näsan i burken.

5

För åtta år sedan men ändå som igår

För åtta år sedan lyste solen över Karlstad. Det var varmt och sådär somrigt som det liksom bara är på en solig examensdag. Jag min bror, min syster och min styvfar sitter i bilen på väg hem från sjukhuset. Där vi precis har lämnat vår mamma. För sista gången.
Min styvpappa gråter. Jag har aldrig hört honom gråta förut. Vi har levt ihop sen jag var 4 år och jag har aldrig hört honom gråta. Eller en gång tidigare. Tidigare idag. När vi åkte från sjukhuset första gången. När jag bestämde att vi visst skulle åka hem och hämta finare kläder till mamma. För jag ville inte att hon skulle begravas i den där slitna urtvättade blå batiktröjan och de där gamla jeansen hon hade på sig när hon åkte in i söndags. Jag har mammas fina kapribyxor och en fin tröja i knät. Jag vet att hon kände sig så fin i dom kläderna. Jag köpte byxorna till henne när jag bodde i Oslo. Hon unnade inte sig själv kläder så ofta, speciellt inte ”finkläder”. Jag tyckte det var viktigt att hon hade fina kläder i kistan. Det här var sista gången mamma skulle göras fin. Jag minns att jag lägger min hand på min styvpappas hans som tröst. Det har jag heller aldrig gjort förut. Han gråter och jag tröstar. Tänk om mamma såg det här. Tänk om mamma visste att åtta år från den här dagen så är han äntligen som min pappa. Inget mer tjaffs. Inga bråk. Inga hårda ord. Vi är vänner och jag har aldrig haft så mycket pappa som han nu är för mig. Jag vet att hon ser. Hon ser allt jag gör. Uppifrån sitt moln i himlen sitter min alldeles egna skyddsängel och vakar över mig. Hjälper mig i de tuffa val som finns här i livet. Så oerhört långt bort, men ändå alldeles nära.
På något sätt känner jag att jag minns de två senaste dagarna alldeles klart. Fast ändå så minns jag inget alls nästan. Allt är som en enda stor dimma.
Jag minns att min moster ringde och väckte mig runt 10 på måndag morgon. Sa att vi måste skynda oss in till mamma på sjukhuset. Nu går hon bort. Vi hämtade min bror och mötte upp min syster och styvfar på sjukhuset. Vi fick gå in till mamma och säga hej, sen ville läkaren prata med oss. Jag visste vad som skulle hända. Min moster hade berättat. Min lillebror visste också. Jag hade i lördags berättat för honom, när vi stod på en äng och plockade rödklöver och prästkragar till mamma som var på väg hem på permission från sjukhuset, att hans mamma skulle dö snart. Det är det absolut svåraste jag gjort. Jag krossade hans hjärta och hans skulle aldrig bli sig lik igen. Jag ville berätta för min syster men jag klarade inte. Jag hade inte kraft till att krossa även hennes hjärta. Så nu fick hon, min älskade lillasyster, sitta i ett rum på en stol och höra hur en läkare säger till henne att vilken timme som helst så kommer hennes mamma att dö. Jag ångrar det så fruktansvärt. Jag borde berättat för henne, men jag kunde inte. Hon borde fått chansen till att få den där sista riktiga kramen från sin mamma som var ganska klar i huvudet och inte som nu fullproppad i morfin och ångestdämpande.
Vi gick in till mamma och där satt vi och vakade. Höll hennes hand. Lugnade henne. Bad henne somna. Berättade att ingen var arg på henne. Intygade för henne att lillasyster Sara inte alls var arg på henne för att hon skulle dö och inte alls blir frisk som hon lovat henne. Lyssnade på mammas morfinyrande och försökte tolka. Hörde henne gå igenom hela hennes liv. Hörde henne beskriva för oss hur det känns att gå mot slutet. Hennes berg och dalar. Kysste hennes kind. Kramade hennes hand. Berättade att vi var med henne.
Hon kämpade emot. Förstod att om hon skulle somna nu så skulle hon aldrig vakna till liv igen. Vi bad läkaren om smärtstillande och lugnande. Sa farväl och såg vår älskade, underbara, vackra, fina mamma försvinna bort. För alltid.
Efter åtta års kämpande mot cancern. Efter nästan 48 timmars kämpande för att slippa somna för alltid fick hon ge upp. Min starka kämpande mamma. Min förebild.
Ord kan inte beskriva vad jag saknar henne.

4

Mors dag

Tuperingen och hans pappa kom och uppvaktade mig med paket på sängen. Tuperingen hade visst valt att vakna extra tidigt. Va härligt.

Förutom en jättefin tavelram (en sån med flera ramar i en) med fyra kort på mina killar, så fick jag såna här fina bokstavsmagneter som man kan ha på kylskåpet.

Jakob verkade nöjd

 Vi hade en väldigt slapp dag idag. Vi åt frukost och slökollade på Änglagård 3. Gick en sväng med vovven och sen gjorde sig grabbarna i ordning och åkte till farmor för att käka middag. Jag blev hämtad av min bror för en snabbsväng på Ikea och sen åkte vi ut till mamma och satte en bukett rosa rosor på hennes grav.
Vi brukar alltid fira Mors dag, nu när mamma inte finns, med att ses alla i familjen och äta middag ihop. Snurrig och glömsk som jag är så glömde jag ju bort det och lovade med mig på middag hos Jakobs mamma. Men jag fick dåligt samvete och så insåg jag att jag borde ta tillfället i akt och passa på att åka själv med min familj och bara hänga med dom, käka mat och kunna sitta ifred utan lilla plutten som stör.

3

Jävla kräfta!

Sitter på Facebook och chattar med min syster som bor i Oslo.
Jag försöker förklara hur det är med cancer och behandling. Hur det egentligen var med vår mamma och hennes cancer. Inte lätt. Vår mamma blev sjuk 1995 och de metoder de använde sig av då och fram till hennes död för snart 8 år sedan är ju idag uråldriga. Som tur är går forskningen framåt dagligen.
Här kan man hjälpa forskningen.
Jag tycker de många alternativ som finns att hjälpa till genom är bra, tex Mustaschkampen som nu är aktuell. Och om man nu väljer att göra något genom köp (att man köper en vara/tjänst) så tycker jag att man ska undvika att äta tex Fbk-målet på McDonalds och därmed stödja en av Sveriges rikaste sportklubbar. Känns som de har tillräckligt och att pengarna går att stoppa i andra, mer välbehövliga, ”hål”. Känns bara otroligt dumt att lägga ut såna ”skänk en slant”-kampanjer mitt bland kampanjer med mer givande ändamål. Kan rekommendera en enkel Big Mc istället och en slant i Ronald McDonalds bössa där pengarna ska gå till att bygga upp sjukhus till barn. Känns som en bättre grej att lägga pengar på.

Vi kom in på det här med mamma och cancer för att jag berättade om min gamla klasskompis från grundskolan vars dotter för drygt 1,5 år sedan fick Leukemi och nu kämpar mot den.
Jag väntade Valdemar, med någon månad kvar, när min kompis mamma berättade för mig vad som hänt. Åh, vad det gjorde ont i mig att höra. Jag satt hela kvällen och grät för deras skull, tyckte livet var så orättvist och undrade vad jag gett mig in på. Tänk vad som kan hända med ens lilla hjärta. Är det värt det?
Nu la min vän upp en bild på Facebook där hennes lilla skrutta sitter i en fåtölj på sjukhuset och så klart inte mår bra. Då kommer tårarna igen. Livet är fan orättvist alltså! 4 år och behöva veta om sånt där, behöva ta massa mediciner och behöva kämpa för sitt liv. När hon istället borde vara ute och leka, skratta och må bra.
Och här har jag gått i helgen och suckat över den där snoriga näsan som Valdemar, efter bara några dagars uppehåll, återigen fått tillbaka. Snuva, toppad med lite hosta ibland, är det som han drabbats av. Lätt magsjuka, lite feber någon gång, ingen halsfluss eller lunginflammation som flera barn på dagis, utan mest bara snuva lider Prins Korv av.
Jag ska försöka tänka på det från och med nu när jag torkar världens sötaste snornäsa. Att man ska vara glad att man är så lyckligt lottad som bara har en liten pluttnäsa att snyta, när det finns de som har en helt annan och värre verklighet.

Min mamma till höger (moster Kerstin till vänster) på min studentfest -98. Här har mamma fått operera bort sitt ena bröst och fått både strålning och cellgifter, men det hjälpte inte och cancern kom tillbaka. Månaden efter kortet är taget så fick hon åka på två monsterbehandlingar, ca en månad långa, i Uppsala. Hon blev ”tappad” på benmärg som byttes ut mot frisk och sedan fick hon ligga i isolerat rum under vistelserna.
Jag skulle nog kunna påstå att efter detta kom aldrig vår mamma tillbaka. Efter dessa monsterbehandlingarna var hon för alltid sjuk och hade svåra biverkningar av medicinerna och av de starka doser cellgifter som slog ut så mycket i hennes kropp. Låter kanske konstigt, men jag är på ett sätt glad att jag fått lära mig att man inte ska ta livet för givet. Fast jag skulle kunna göra vad som helst för att igen få krama denna människa, att få känna hennes mjuka kind mot min och höra hennes röst igen. Saknaden är oerhörd. Min älskade mamma.
2

Fina ord

Jag fick ett mail från en av mina svärmödrar*

Älskade Anna!
Var aldrig rädd för att säga hur du mår! Om det är typiskt kvinnligt eller vad det är, det här att man tycker att man aldrig räcker till och att man aldrig gör tillräckligt mycket. Jag vet inte men så länge man gör så gott man kan då har man i alla fall försökt och i ditt fall så gör du mer än nog!!
Att ha småbarn, jobba extra, läsa på universitetet, ha en hund som ska ut, ett hus som ska skötas och dessutom ofta vara ensam om allt ansvar……Du hör väl själv!
Jag tycker du är helt otrolig och du har all rätt att vara trött. Du ska absolut inte ha dåligt samvete vad gäller ekonomin, ni har väl tagit gemensamt beslut ang. din utbildning. Sträck på dig och var stolt över allt du orkar och tänk inte på det du inte orkar. Det kommer en dag när du är klar med utbildningen och allt känns lättare.
Vi hörs på söndag om inte förr.
 
Puss o kram från Eva-Maria
 
 

Så himla fint av henne och jag blev så glad av hennes fina ord. 

*Jakobs föräldrar är skilda sedan 7 år tillbaka och har båda träffat nya som de lever med. Jag brukar säga att jag har två svärmödrar eftersom jag står både Jakobs mamma och hans pappas nya fru väldigt nära. Dom är båda väldigt viktiga för mig. Eftersom jag själv inte har någon mamma i livet och en pappa som aldrig riktigt varit delaktig och närvarande, så blir Jakobs föräldrar väldigt viktiga för mig.

0

Det här med vi, ni och fördomar

På restaurangen där jag jobbar extra så har jag nästintill bara kurdiska kollegor, alla från den Irakiska delen. Jag har jobbat där i många år och kommer finfint överens med de flesta. Vi diskuterar mycket om hur våra kulturer är. Jag tycker det är intressant hur de lever både här och ”hemma” i Kurdistan, och frågar nästan jobbigt mycket ibland. De kan ibland tycka att jag frågar roliga saker, konstiga saker och jävligt dumma saker och det har flera gånger hänt att jag ber om ursäkt innan jag frågar för att jag kanske låter fördomsfull. Efter flera år med dessa kollegor kan jag deras sätt, jag förstår lite hur de tänker och agerar och jag kan prata med dom så som dom pratar. Jag har även lärt mig något som är lätt att glömma; att ofta så ställer språket till med så mycket missförstånd och jag får ofta tänka en eller två gånger att saker de säger inte alltid är som de låter och att de inte alltid förstår vad jag menar pga hur jag säger det.
Alla av mina kollegor är väldigt trevliga och jag tycker himla mycket om dessa fina människor.

Men så har vi en av mina chefer. Han är en himla rolig kille och man skrattar alltid med honom, han är till 90 % av tiden glad, säger mycket roligt, mycket dumt och har alltid historier att berätta. Han har bott i Sverige och Karlstad sedan -95 och varit integrerad i det svenska samhället lika länge, han har gått i skola här och läst svenska, han behärskar språket bra och hans två barn är uppvuxna här.
Hur många gånger jag än varit med om denna grej så lär jag mig aldrig och blir lika jävla förbannad varje gång vi råkar i luven på varandra. Och det händer 1 av 4 gånger kanske. Innan jag slutade för att jag var för gravid för att servera mat, så blev vi såna ovänner så att vi inte längre pratade med varandra, vi sa inte ens hej.
Det som irriterar mig så in i helvetes mycket är att han säger vi och ni. Så enkelt är det. Det retar gallfeber på mig och jag vill bara slita mitt hår, skrika rakt ut och slå honom.
Det börjar oftast som det gjorde i torsdags när vi jobbade:
De flesta är ju släkt med varandra på jobbet. En av mina tre chefer sitter i finkan och ska sitta där några månader till. Hemma har han två barn och en fru. Frun har en bror som bor i Tyskland, men han är så fin så han flyttar ifrån allt sitt och bor här med sin syster medan hans svåger sitter klart i finkan. För att göra det enklare för henne. För att inte hon ska vara själv med två barn. Mycket fin bror. Jag har tänk mycket på hans uppoffring och dum som jag var så sa jag ju detta till min chef, att jag tyckte det var fint gjort av brodern. Jag visste ju vad svaret skulle bli så fort jag sagt orden, men då var det ju för sent.
Svaret blev: -Ja, jag vet Anna. Men du vet, vi är inte som ni. Vi ställer upp för vår familj, vi hjälper till och struntar inte dom.
Jepp. Dessa få ord är allt som behövs för att jag ska vara igång. Vi? Ni?

Jag blir så arg. Han har så mycket fördomar.
Självklart håller jag inte käften utan jag kontrar med vad jag gjort i mitt liv, dvs då jag för 8 år sedan fick veta att min mamma skulle dö, att hon skulle lämna mig och två av det viktigaste som finns, mina älskade småsyskon. Jag tvekade inte en sekund, har inget minne av att jag funderade på andra alternativ än det jag gjorde, det självklara; jag flyttade hem. Jag sa upp mitt liv i Stockholm (staden där jag velat bo i), sa upp mitt jobb och min lägenhet och flyttade direkt hem. Självklart! Jag flyttade hem till dom och min styvfar, tog hand om dom och dom tog hand om mig. Sen, när vi tillsammans samlat upp våra trasiga oss, gråtit våra floder och hittat vårt sätt att gå vidare, då var det dags för mig att bo i egen lägenhet och dom har alltid varit välkomna. Dom har alltid kommit till mig om det varit något som tyngt dom, något kul som har hänt dom eller bara en syster att umgås med. Vi får ofta höra att vi har en speciell relation, att vi är så fina ihop och utan dessa två älskade fina syskon så hade jag inte suttit här och bloggat idag. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, det är det bästa val jag gjort och sedan den dagen då bussen körde över bron, som går över Klarälven på det vackraste stället man kan se staden ifrån, så har jag för alltid och äntligen känt mig hemma.
Min chef hör mig, han lyssnar på mig, stannar upp i det han just gör och säger: – Då är du annorlunda.

Jag skulle kunna säga massa saker som dom gör och som han gör. Men då blir jag som han.
De kurder jag känner är de jag jobbar med och några av deras vänner. Och dessa personer är alltså från samma kultur, samma land och samma religion. Vissa skakar på huvudet när min chef kläcker sina kommentarer och vissa säger (i mina öron) ännu värre saker. Vissa saker gör dom precis likadant. Men jag vet ju bara detta dvs en pyttepytte del av hur hela den irakkurdiska delen gör och säger och kan därför inte uttala mig om hur kurder är. Jag vill inte dra alla över samma kam helt enkelt.
Samtidigt kan jag förstå att folk har fördomar, det har jag ju också såklart om olika saker. Men det som gör mig förbannad på min chef är att han hela tiden ber mig ha respekt för deras kultur och religion. Att han blir sur om jag ifrågasätter eller tycker något är konstigt. Att han ständigt måste säga att vårt sätt är fel, att deras är rätt och att vi är mycket dumma, konstiga, egoistiska och tråkiga.
Medan han själv är i mina ögon helt respektlös mot andras sätt att vara.