0

VABpappa och jobbmamma

Nu kör vi ombytta roller i det Tholin-Larssonska hemmet. Jakob har VABat sedan i tisdags och jag har gått till mina arbetspass enligt jobbschemat.

Valdemar har sedan i måndags eftermiddag haft feber och utslag. Vi har trott att det är den förväntade bieffekten av vaccinationssprutan han fick för drygt en vecka sedan och avvaktat. Men feber i tre dagar har man inte av vaccination. Han sover helt bedrövligt och är mycket gnällig. Slog mig då att när jag sist ringde rådgivningen så frågade dom om just sömnen och pratade om öronen, att det hör ofta ihop.
Så igår ringde vi dom igen och fick rådet att ge smärtstillande och natta honom i vagnen. Liggande läge gör tydligen att det spränger mer i öronen. Ringde i morse och bokade tid hos läkaren och just nu är mina killar där och tar blodprov, halsprov och kollar öronen. Hoppas det leder till något som gör att älskade Valdemar snart mår bättre. Han har redan varit på vårdcentralen två gånger denna vecka för att lägga om brännskadan han fått på låret. Nu verkar det som att det börjar läka som det ska. Till välförtjänte Valdemars stora glädje så delar sköterskorna ut Bamseklistermärken hej vilt.
Nu ska jag koka kaffe till en hel armé.
Ha en trevlig dag!

Annonser
0

Godissuget borta igen

Idag har jag jobbat. En jobbig dag som började segt med lite gäster och slutade med kaos, mycket på uteserveringen och dåligt samvete över att jag blev tvungen att lämna stackars Irina själv kvar på jobbet.
Dagen har jag fått att gå genom att fundera på vilken typ av godis jag skulle köpa när jag slutar. Allt mellan lösgodis och stora ostbågar var aktuellt. Men så kom jag på den strålande idéen att vara nyttig så jag stannade på Ica på vägen hem och köpte ingredienser till en fruktsallad som jag nu stått och tärnat. Mumsade i mig det samtidigt som jag fantiserade om att det var en påse Gott & Blandat.
Riktigt gott blev det.

Vattenmelon, honungsmelon, jordgubbar, björnbär, vindruvor, mango, päron, banan och passionsfrukt blev ihop en super god fruktsallad. Nu står resten i e skål i kylen och marinerar in sig tills imorgon då lilla Prins Korv är hemma igen.
0

Lugn dag

Är på jobbet. Har jobbat sedan 11 och ska jobba till 20,då min bror hämtar mig och skjutsar mig hem och ska förhöra mig på mina tentafrågor inför morgondagens omtenta.
På jobbet är det jättelugnt och har varit hela lunchen. Tråkigt. Det mesta känns just nu jävligt tungt här i livet men det finns inte alltid tid att sitta ner och grubbla,men lugna dagar på jobbet leder ofta till väldigt mycket grubbel. Kanske åker jag hem idag med bra lösningar till ett gladare liv,kanske inte.
Jag hatar att känna mig tjatig och klagande. Ibland känns det som det också är det enda jag gör: klagar och gnäller över hur svåra saker är. Fast samtidigt så vill jag heller inte sitta inne med hur jag känner och just nu är en riktig downperiod. Usch! Längtar tills jag sjunger ”Olalala” igen…precis som jag alltid gör när jag känner mig lycklig.
Just nu tänker jag i alla fall försöka plugga på dom där tentafrågorna. Sorry lilla chefen som får betala lön till mig för att jag pluggar på arbetstid. Hoppas han kan förlåta mig. Eller jag hoppas snarare på att han inte kommer hit och ser det, utan åker till BB och fixar fram sin dotter (är vad jag tror gömmer sig där inne) som är 11 dagar sen.

0

Det här med vi, ni och fördomar

På restaurangen där jag jobbar extra så har jag nästintill bara kurdiska kollegor, alla från den Irakiska delen. Jag har jobbat där i många år och kommer finfint överens med de flesta. Vi diskuterar mycket om hur våra kulturer är. Jag tycker det är intressant hur de lever både här och ”hemma” i Kurdistan, och frågar nästan jobbigt mycket ibland. De kan ibland tycka att jag frågar roliga saker, konstiga saker och jävligt dumma saker och det har flera gånger hänt att jag ber om ursäkt innan jag frågar för att jag kanske låter fördomsfull. Efter flera år med dessa kollegor kan jag deras sätt, jag förstår lite hur de tänker och agerar och jag kan prata med dom så som dom pratar. Jag har även lärt mig något som är lätt att glömma; att ofta så ställer språket till med så mycket missförstånd och jag får ofta tänka en eller två gånger att saker de säger inte alltid är som de låter och att de inte alltid förstår vad jag menar pga hur jag säger det.
Alla av mina kollegor är väldigt trevliga och jag tycker himla mycket om dessa fina människor.

Men så har vi en av mina chefer. Han är en himla rolig kille och man skrattar alltid med honom, han är till 90 % av tiden glad, säger mycket roligt, mycket dumt och har alltid historier att berätta. Han har bott i Sverige och Karlstad sedan -95 och varit integrerad i det svenska samhället lika länge, han har gått i skola här och läst svenska, han behärskar språket bra och hans två barn är uppvuxna här.
Hur många gånger jag än varit med om denna grej så lär jag mig aldrig och blir lika jävla förbannad varje gång vi råkar i luven på varandra. Och det händer 1 av 4 gånger kanske. Innan jag slutade för att jag var för gravid för att servera mat, så blev vi såna ovänner så att vi inte längre pratade med varandra, vi sa inte ens hej.
Det som irriterar mig så in i helvetes mycket är att han säger vi och ni. Så enkelt är det. Det retar gallfeber på mig och jag vill bara slita mitt hår, skrika rakt ut och slå honom.
Det börjar oftast som det gjorde i torsdags när vi jobbade:
De flesta är ju släkt med varandra på jobbet. En av mina tre chefer sitter i finkan och ska sitta där några månader till. Hemma har han två barn och en fru. Frun har en bror som bor i Tyskland, men han är så fin så han flyttar ifrån allt sitt och bor här med sin syster medan hans svåger sitter klart i finkan. För att göra det enklare för henne. För att inte hon ska vara själv med två barn. Mycket fin bror. Jag har tänk mycket på hans uppoffring och dum som jag var så sa jag ju detta till min chef, att jag tyckte det var fint gjort av brodern. Jag visste ju vad svaret skulle bli så fort jag sagt orden, men då var det ju för sent.
Svaret blev: -Ja, jag vet Anna. Men du vet, vi är inte som ni. Vi ställer upp för vår familj, vi hjälper till och struntar inte dom.
Jepp. Dessa få ord är allt som behövs för att jag ska vara igång. Vi? Ni?

Jag blir så arg. Han har så mycket fördomar.
Självklart håller jag inte käften utan jag kontrar med vad jag gjort i mitt liv, dvs då jag för 8 år sedan fick veta att min mamma skulle dö, att hon skulle lämna mig och två av det viktigaste som finns, mina älskade småsyskon. Jag tvekade inte en sekund, har inget minne av att jag funderade på andra alternativ än det jag gjorde, det självklara; jag flyttade hem. Jag sa upp mitt liv i Stockholm (staden där jag velat bo i), sa upp mitt jobb och min lägenhet och flyttade direkt hem. Självklart! Jag flyttade hem till dom och min styvfar, tog hand om dom och dom tog hand om mig. Sen, när vi tillsammans samlat upp våra trasiga oss, gråtit våra floder och hittat vårt sätt att gå vidare, då var det dags för mig att bo i egen lägenhet och dom har alltid varit välkomna. Dom har alltid kommit till mig om det varit något som tyngt dom, något kul som har hänt dom eller bara en syster att umgås med. Vi får ofta höra att vi har en speciell relation, att vi är så fina ihop och utan dessa två älskade fina syskon så hade jag inte suttit här och bloggat idag. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, det är det bästa val jag gjort och sedan den dagen då bussen körde över bron, som går över Klarälven på det vackraste stället man kan se staden ifrån, så har jag för alltid och äntligen känt mig hemma.
Min chef hör mig, han lyssnar på mig, stannar upp i det han just gör och säger: – Då är du annorlunda.

Jag skulle kunna säga massa saker som dom gör och som han gör. Men då blir jag som han.
De kurder jag känner är de jag jobbar med och några av deras vänner. Och dessa personer är alltså från samma kultur, samma land och samma religion. Vissa skakar på huvudet när min chef kläcker sina kommentarer och vissa säger (i mina öron) ännu värre saker. Vissa saker gör dom precis likadant. Men jag vet ju bara detta dvs en pyttepytte del av hur hela den irakkurdiska delen gör och säger och kan därför inte uttala mig om hur kurder är. Jag vill inte dra alla över samma kam helt enkelt.
Samtidigt kan jag förstå att folk har fördomar, det har jag ju också såklart om olika saker. Men det som gör mig förbannad på min chef är att han hela tiden ber mig ha respekt för deras kultur och religion. Att han blir sur om jag ifrågasätter eller tycker något är konstigt. Att han ständigt måste säga att vårt sätt är fel, att deras är rätt och att vi är mycket dumma, konstiga, egoistiska och tråkiga.
Medan han själv är i mina ögon helt respektlös mot andras sätt att vara.

0

På jobbet igen

Som inte bara är mitt jobb utan även ett paradis för orkidéer. Finns inte en orkidée som inte älskar att stå i restaurangens fönster och gassa och dom blommar hela tiden. Dom är jättefina och jag är jätteavis. Innan vi flyttade så hade jag 10-15 st men tyvärr överlevde bara tre av dom. Nu hoppas jag på att kunna få till dom jag har hemma och förhoppningsvis bli ägare till några fler.
Apropå växter så ser jag fram emot att snart få fixa till hemma i trädgården. Vi ska riva massa buskar, bygga nya staket och skaffa ny gräsmatta. Och om man får drömma lite så kommer det även införskaffas en sån där härlig loveseat som man kan buda hem på Lauritz. Drömmer vidare om att sitta där med mina älskade killar, läsa böcker, mysa, fika och käka glass. När Valdemar hoppat i säng så kommer jag och min man sitta där under en filt med ett varsitt glas Rosé i handen och njuta av lugnet efter stormen Valdemar.
Drömma får man…

0

Oally i stan!

Sitter på bussen hem från jobbet.
Det är rallyvecka i stan och dagen har varit väldigt lugn men kvällen blev kaos. Startade bra med full koll på alla bokningar med allt förberett och gick över till att det kändes som folk stormade restaurangen och allt bara blev rörigt och alla var trötta(både personal och gäster).
Min tidigare erfarenhet av Rallymänniskorna är att dom är ganska otrevliga, men idag hade vi bara trevliga människor och det gör jobbet mycket roligare och lättare.

Tack till han som på fullaste allvar frågade om det var vår Oallymeny han kollade i. Haha!

Nu ska jag gå en sväng med min lilla jycke och sen stupa i säng. Undrar hur det ska gå att sova hela natten utan någon som gallskriker vid 2 snåret och vägrar något annat än att ligga mellan sina föräldrar och sparka dom i sidan. Bäst att stänga trappgrinden trots att lilla gubben sover hos sin farmor, annars kommer jag bara få panik och leta efter honom i natt.