0

För exakt ett år sedan

så skulle min älskade mamma ha fyllt 54 år. Mamma gick bort för snart åtta år sedan efter att ha kämpat mot cancer i åtta år.

För exakt ett år sedan så låg jag i sängen och försökte somna och hoppades på att få sova riktigt gott utan värk i ryggen och att ständigt behöva vända och vrida sig i sängen.

För exakt ett år sedan var jag tjock, inte bara av Wienerschnitzel, klyftpotatis, bearnaisesås och ärtor, utan även pga min gravida mage som jag haft i 12 dagar mer än beräknat.

För exakt ett år sedan hade jag nästan gett upp hoppet om att det var en bebis i magen, att den skulle komma ut och leva med oss. Hade väntat och väntat och nu kändes det som att jag missat och sprungit förbi mållinjen istället för rakt igenom. Jag var psykiskt trött, mådde riktigt dåligt och bara grät. Min bror var ”barnvakt” åt mig för att min sambo var tvungen att åka på ett jobb i Stockholm och han ville inte att jag skulle sova själv ifall något hände när han var borta.

Men om tre timmar är det exakt ett år sedan allt vände och första värken kom. Efter 21,5 timme kom vår son. En alldeles perfekt gosse (som man säger i såna sammanhang), med runda kinder, liten rumpa och fjun på huvudet. Vacker som en dag. Vår direkt, inga konstigheter, han hörde hemma hos oss.

 

Vår Valdemar. 55 cm lång och 4775 g tung.