2

Vår i bloggen

”Vårpyntade” bloggen i något som jag tycker känns lite milkshake a´la 50-60 tal i färgerna och som jag just nu gillar lite extra.
Idag har det varit så fint väder så jag kunde inte hålla mig längre utan tog på mig vårjackan, vårsjalen och gummistövlarna när jag lämnade på dagis. Hoppades på att hinna hem efter att ha hämtat Valdemar och leka i trädgården och eftermiddagssolen, men plutten hann bli så trött så det fick bli middag direkt.
Gjorde sjukt goda kycklingklubbor och fick till sånt där kryddigt och gott skinn som min älskade mamma alltid gjorde. Valdemar tyckte det var så gott så han grät när han insåg att det inte gick att få mer kött från benen.

Nu ska jag vara tjej och plugga samtidigt som jag kollar på ”En unge i minuten” (tycker förresten att unge är ett ganska fult ord, dumt liksom) och drömma lite om att få göra om det där. Konstigt att man kan glömma så fort och numera se det som något helt underbart och härligt, när det jag minns som klarast är att jag hade så fruktansvärt ont. Man ser antagligen bara resultatet av prestationen.

Här var man inte så kaxig…

Undrar om man skulle önska att det gick till på något annat sätt om man är så lycklig att man får göra om det? Och undrar om man skulle lägga energi på att skriva ett förlossningsbrev när de uppenbarligen inte läser det…
Tänk att man kan vara så liten och ändå så självklar.

0

För exakt ett år sedan

så skulle min älskade mamma ha fyllt 54 år. Mamma gick bort för snart åtta år sedan efter att ha kämpat mot cancer i åtta år.

För exakt ett år sedan så låg jag i sängen och försökte somna och hoppades på att få sova riktigt gott utan värk i ryggen och att ständigt behöva vända och vrida sig i sängen.

För exakt ett år sedan var jag tjock, inte bara av Wienerschnitzel, klyftpotatis, bearnaisesås och ärtor, utan även pga min gravida mage som jag haft i 12 dagar mer än beräknat.

För exakt ett år sedan hade jag nästan gett upp hoppet om att det var en bebis i magen, att den skulle komma ut och leva med oss. Hade väntat och väntat och nu kändes det som att jag missat och sprungit förbi mållinjen istället för rakt igenom. Jag var psykiskt trött, mådde riktigt dåligt och bara grät. Min bror var ”barnvakt” åt mig för att min sambo var tvungen att åka på ett jobb i Stockholm och han ville inte att jag skulle sova själv ifall något hände när han var borta.

Men om tre timmar är det exakt ett år sedan allt vände och första värken kom. Efter 21,5 timme kom vår son. En alldeles perfekt gosse (som man säger i såna sammanhang), med runda kinder, liten rumpa och fjun på huvudet. Vacker som en dag. Vår direkt, inga konstigheter, han hörde hemma hos oss.

 

Vår Valdemar. 55 cm lång och 4775 g tung.