Tankar man tänker när det är tyst hemma

Jag har alltid haft lätt för att drömma mig bort i tankarna, men inte bara på det positiva sätt som det låter att ”drömma sig bort”.

I min familj har vi levt med en mamma som var sjuk i cancer, dvs levt med döden runt hörnet, i åtta år. På måndag är det tio år sedan hon gick bort. I arton år har vi levt med det här. Arton år. Min lillasyster är snart tjugofyra år. Min lillebror är tjugosex. Och i arton år har vi levt med det här.

Jag minns inte att jag tänkte så värst mycket på att min mamma en dag kommer dö, inte innan hon den där kvällen i mitt rum berättade att hon hittat en knöl i bröstet. Jag minns det exakt, hur jag skrek rakt ut och mamma försökte få mig att lugna mig så jag inte skulle väcka mina småsyskon. Och hur mamma då, precis som hon kom att göra genom alla plågsamma åtta år, tröstade mig. Hon var så stark. Så otroligt stark.
Mot slutet kunde mamma inte längre förneka för sig själv att hon skulle dö och min moster har berättat att när mamma inte tagit sina tabletter mot ångesten så höll hon masken tills hon skickat oss till skolan och sen ringde hon min moster och bara skrek rakt ut. Då kunde hon släppa och känna och visste nog inte vart hon skulle ta vägen. Av allt vi varit med om under dessa sjukdomsår är nog vetskapen om att hon gjorde så det som gör allra allra ondast i mig. Och va ont det måste gjort i henne. Så fruktansvärt ont.
Eller ondast gör nog att få se sina älskade syskon få berättat för sig att deras mamma kommer dö, att det bara är dagar eller timmar kvar. Det är som ett riktigt hugg i hjärtat. Aldrig kommer jag glömma det.
Mina syskon är så speciella för mig och jag har på något sätt alltid varit förbannad över att de ska behöva få sina liv ärrade på det här sättet. Jag är arg och ledsen för min skull, javisst, men kunde inte mina syskon fått skonas från detta?! Jag har alltid skyddat dom och fan… sånt här ska inte barn behöva uppleva.
Undrar vilka vi hade varit om vi hade haft vår mamma kvar. Om hon hade fått vara med när min bror slutade nian, eller när min syster behövde henne i högstadiet, eller se henne nu som sjuksköterskestuderande, eller höra sina kollegor tala gott om min lillebror som jobbar på mammas jobb, eller hålla min son när vi kom hem från BB eller hälsa på mig och min familj i vårt radhus….undrar vilka vi hade varit….

Så när jag ”drömmer mig bort” numera så handlar det mycket sällan om positiva dagdrömmar, nej det handlar istället om att jag har sån himla ångest för att själv drabbas, behöva lämna livet tidigare än man ska.
Jag tänker på vad vi gått igenom, jag och mina syskon, tänker på min barndom, tänker på min mammas tankar och känslor när hon var sjuk och jag tänker på hur allt blivit för mina syskon.
Lite smått cancerhypokondrisk har jag definitivt blivit. Tror att det mesta som upplevs som annorlunda i kroppen är cancer, allt från tillfälligt oregelbunden mens till en inflammation i tandköttet. ALLT är cancer. Jag har tumör i hjärnan när jag har huvudvärk och ryggont efter ett arbetspass eller bärande på tung son är båda cancer i skelettet. Det är få skavanker som inte framkallar cancerångest hos mig.
Och då blir det så att jag sitter här hemma, allt är tyst och jag kan höra vad hjärnan säger. Den påminner mig om den där rädslan och ångesten jag har för att behöva lämna min son, eller att han ska lämna oss. Rädslan över att behöva ta emot ett sånt besked. Rädslan över att behöva förbereda sig på att man kommer tyna bort från sin familj. Rädslan över att mista sitt barn. Rädslan över att min son skulle behöva växa upp utan en av sina föräldrar. Och så hör jag min mamma skrika sitt ångestfyllda skrik.

Såhär har vi levt i arton år. Arton år. Arton jävla år.

Kommer det någon gång släppa?

Annonser

11 thoughts on “Tankar man tänker när det är tyst hemma

    • Tack!

      Ja, det är fruktansvärt orättvist faktiskt.
      Men jag är så glad för alla år jag haft med min fina mamma, finns dom som inte ens får det…

  1. Fint skrivet Anna.
    Jag ska inte säga att jag vet hur det känns att förlora sin mamma. Men jag vet hur det känns när livet inte blir som man trodde det skulle bli. Och hur arg det fortfarande gör mig.

  2. Ångest är ett j**la påfund! Rädd för rädslan, fastna i negativa tankebanor osv. Det är inte så lätt att ”rycka upp” sig, att bryta mönstret, som en del verkar tro. ”Det är väl bara att inte tänka på det”. Jo, tjena vad lätt…

    • Nej, det är verkligen vara att inte tänka på det. Har aldrig varit en sån där person som bara kan stänga av tankar och fokusera på annat – tyvärr, eller kanske inte….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s