0

Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket man preppar hemifrån…

… när Valdemar ändå, glad i hågen går över till grannen för att lämna tillbaka kompisens dockvagn, får ropat efter sig att han ”är lite fel ute” som går runt med dockvagn.
Jävla granngubbjäveln (som är Valdemars stora idol efter att de snickrade ihop) ropade det efter honom och hans gubbkompisar skrattade åt hans kommentar. Då önskade jag mer än nånsin att jag var lite rapp i käften och sen detta hände så har jag många gånger funderat på vad jag borde sagt till grannen.
Vem faan är han att berätta för min son vad som är rätt och fel?!
Jävla gubbe!
Som tur är så hörde inte Valdemar vad han sa.

Samma dag hade han och hans kompis hittat mina hårsnoddar och ville ha tofsar. Jag började sätta en i håret på Valdemar när han avbröt mig och sa: – Men jag är ingen flicka så jag kan inte ha sån.
Snabb som jag var då så gav jag hans pappas kompis som referens (han som vi nyligen träffade i Sthlm) och som har långt hår och ofta uppsatt i knut på huvudet precis som jag oftast har. – Jaha, sa Valle, då kan jag gärna ta en tofs.
Och farmorn berättade att hon rättat Valdemar när han sa han (han säger alltid han till alla, men är just nu i en period där han undrar vad som är han, hon, vem som är mamma och pappa till vem och vem som är pojke och flicka) till någon som var en hon. Då hade Valdemar svarar att ”min mamma säger att det inte spelar någon roll”.
Så lite prepp kanske fastnar ändå :)

11

Tankar man tänker när det är tyst hemma

Jag har alltid haft lätt för att drömma mig bort i tankarna, men inte bara på det positiva sätt som det låter att ”drömma sig bort”.

I min familj har vi levt med en mamma som var sjuk i cancer, dvs levt med döden runt hörnet, i åtta år. På måndag är det tio år sedan hon gick bort. I arton år har vi levt med det här. Arton år. Min lillasyster är snart tjugofyra år. Min lillebror är tjugosex. Och i arton år har vi levt med det här.

Jag minns inte att jag tänkte så värst mycket på att min mamma en dag kommer dö, inte innan hon den där kvällen i mitt rum berättade att hon hittat en knöl i bröstet. Jag minns det exakt, hur jag skrek rakt ut och mamma försökte få mig att lugna mig så jag inte skulle väcka mina småsyskon. Och hur mamma då, precis som hon kom att göra genom alla plågsamma åtta år, tröstade mig. Hon var så stark. Så otroligt stark.
Mot slutet kunde mamma inte längre förneka för sig själv att hon skulle dö och min moster har berättat att när mamma inte tagit sina tabletter mot ångesten så höll hon masken tills hon skickat oss till skolan och sen ringde hon min moster och bara skrek rakt ut. Då kunde hon släppa och känna och visste nog inte vart hon skulle ta vägen. Av allt vi varit med om under dessa sjukdomsår är nog vetskapen om att hon gjorde så det som gör allra allra ondast i mig. Och va ont det måste gjort i henne. Så fruktansvärt ont.
Eller ondast gör nog att få se sina älskade syskon få berättat för sig att deras mamma kommer dö, att det bara är dagar eller timmar kvar. Det är som ett riktigt hugg i hjärtat. Aldrig kommer jag glömma det.
Mina syskon är så speciella för mig och jag har på något sätt alltid varit förbannad över att de ska behöva få sina liv ärrade på det här sättet. Jag är arg och ledsen för min skull, javisst, men kunde inte mina syskon fått skonas från detta?! Jag har alltid skyddat dom och fan… sånt här ska inte barn behöva uppleva.
Undrar vilka vi hade varit om vi hade haft vår mamma kvar. Om hon hade fått vara med när min bror slutade nian, eller när min syster behövde henne i högstadiet, eller se henne nu som sjuksköterskestuderande, eller höra sina kollegor tala gott om min lillebror som jobbar på mammas jobb, eller hålla min son när vi kom hem från BB eller hälsa på mig och min familj i vårt radhus….undrar vilka vi hade varit….

Så när jag ”drömmer mig bort” numera så handlar det mycket sällan om positiva dagdrömmar, nej det handlar istället om att jag har sån himla ångest för att själv drabbas, behöva lämna livet tidigare än man ska.
Jag tänker på vad vi gått igenom, jag och mina syskon, tänker på min barndom, tänker på min mammas tankar och känslor när hon var sjuk och jag tänker på hur allt blivit för mina syskon.
Lite smått cancerhypokondrisk har jag definitivt blivit. Tror att det mesta som upplevs som annorlunda i kroppen är cancer, allt från tillfälligt oregelbunden mens till en inflammation i tandköttet. ALLT är cancer. Jag har tumör i hjärnan när jag har huvudvärk och ryggont efter ett arbetspass eller bärande på tung son är båda cancer i skelettet. Det är få skavanker som inte framkallar cancerångest hos mig.
Och då blir det så att jag sitter här hemma, allt är tyst och jag kan höra vad hjärnan säger. Den påminner mig om den där rädslan och ångesten jag har för att behöva lämna min son, eller att han ska lämna oss. Rädslan över att behöva ta emot ett sånt besked. Rädslan över att behöva förbereda sig på att man kommer tyna bort från sin familj. Rädslan över att mista sitt barn. Rädslan över att min son skulle behöva växa upp utan en av sina föräldrar. Och så hör jag min mamma skrika sitt ångestfyllda skrik.

Såhär har vi levt i arton år. Arton år. Arton jävla år.

Kommer det någon gång släppa?