2

En undran

Jag har sedan en tid (ett år ca) blivit lite beroende av att läsa bloggar och i de flesta jag läser så får man sig en tankeställare kring det här hur man uppfostrar sina barn. Många trycker på genustänket och jag tar till mig väldigt mycket av det som skrivs om uppfostran, hur man uttrycker saker och i vilken färg man klär sina barn. Jag anser att jag försöker att inte göra skillnad, klä min son pojkigt eller uppmuntra honom att leka med ”pojkleksaker”, men jag är dock inte lika ”crazy” (förlåt, jag finner egentligen inte rätt ord) som tex Lady Dahmer som verkar kretsa hela livet runt detta. För mig är det lite mer ”jobb”, jag försöker och jag lär mig, men ännu kommer inte saker riktigt naturligt.

Något som jag ständigt kommer på mig själv med att grubbla på är det här hur jag talar om andra barn till Valdemar. Tex idag så var vi i lekparken och gungade och så kom det ett barn till gungan bredvid och ville gunga. Valdemar blev jätteglad och jag sa: – Titta, va kul, flickan ville också gunga!
Jag tog alltså för givet att hon var en flicka. För jag är uppfostrad att tänka henne som en flicka mycket pga att hon hade rosa skor, lila tights, lila klänning och stora långa lockar. Det jag då funderar på är hur man annars skulle säga det:
– Titta, va kul, barnet ville också gunga!
– Titta, va kul, hen ville också gunga!
– Titta, va kul, den ville också gunga!
Eller kanske till och med säga – Titta, va kul, han ville också gunga! just bara för att lära Valdemar att kläderna inte berättar vad det är för kön på personen i kläderna.

Ju mer jag funderar på alternativen (och hoppas att jag missat ett superbra alternativ som låter perfekt både för att presentera för min Valdemar och även för det andra barnet att bli presenterat på) så känner jag att jag där och då sa det rätt.
Man kan ju såklart fråga barnet eller föräldern vad barnet heter, men det är ju inte alltid tillfället ges för att hinna med det innan man vill säga det man tänkt.

Som sagt: Jag inspireras. Jag funderar. Jag lär mig.

2

Från gammelmoster Karin

Jakobs moster Karin är hemma på besök från San Francisco. I lördags åkte vi alla (mostrar, morbröder, morfar, kusiner och allt sånt) båtbussen till Mariebergsskogen för att käka middag, kolla på djuren och såklart fira Karins dotter Alina som fyllde 7 år. Karin mailade mig nu en bild som hon tog på Valdemar när han fick syn på båtbussen.

0

Betyg

Valdemars betyg på dagen är MVG. Strand, fika, sitta på filt, bada, springa runt eller bara slappa och sen en glass på det är toppen tycker han.

Personerna på bilden har inget med vår familj att göra. Men Valdemar satte sig där ändå. Pratade lite med tjejen och fick ett reklamblad att läsa.

0

Sol och bad


Nu är vi på stranden. Valdemar somnade på bussen hit och sover fortfarande. Blir nästan lite avis, det är underbart att sova till ljudet av badstrand.

Jag har packat med äggmacka, smultronkex, kanelbullar och saft. Nya kylväskan luktar badboll och helst vill jag bara sitta och lukta på den. Vi saknar pappan som åkte på jobb igår och är tillbaka imorgon.

0

Tjocka släkten

Jag kommer från en stor släkt. Mamma hade tre systrar och de har alla fått minst två barn (mina kusiner då såklart), som nu i sin tur börjar producera egna kids. När vi var mindre så åkte alla fyra familjerna ofta på semester ihop och många fina barndomsminnen består bla av bilsemestrar (kan se det fina i det nu, då var det bara knökfull bil genom Europa med betydligt mycket yngre bråkiga småsyskon som ville göra mitt liv surt) i Europa, hushyrning i Danmark, Pingviner och enarmade banditer under färjeresor och charter till Mallorca.
Tyvärr så träffas vi inte alls mycket längre och det är väldigt tråkigt. Mycket av sammanhållningen i släkten försvann när min mamma försvann och det har ärrat oss alla väldigt mycket. Det känns som att glädjen på något sätt rann av oss i kombination med att alla växer upp, får ”egna släkter” i och med att mostrarna får barnbarn och tiden räcker sällan till för någon av oss. Bara det att vi bestämt ett nytt datum för att ses, ett datum så långt fram så att alla kan se till att vara lediga och ha möjligheten att komma till kusinträffen, visar ju på hur dåliga vi är på att få till det. Andra helgen i maj, 2012 ska vi ses allihopa.

Igår var en sån dag då vi äntligen fick ihop det, inte alla – långt ifrån, men i alla fall några stycken, kanske hälften. Vi var i min mosters sjöstuga i Glaskogen, en timme från Karlstad. Den ligger idylliskt vid en sjö med bara skogen som granne. Eller ja, man kan se ett hustak på andra sidan sjön, när solen ligger på och plåten på taket glittrar till, annars är det helt tomt. Väldigt vackert!

Det är en fantastisk känsla när man inser att man precis vant sig vid att man själv är så stor så man inte behöver sitta vid barnbordet, men att en av de där lintottarna vid barnbordet det är ens egen. Lycka!

2

Smeknamn

Igår satt jag med en kompis och diskuterade namn. Han verkade inte jätteförtjust i att gamla namn kommit tillbaka. Mycket verkade bero på att hans syskon valt namn till sina barn från människor som alltid funnits med i deras familj. Tex Astrid som nu är hans systerson, men som under hans uppväxt var farfars syster som alltid varit familjen väldigt nära.

Jag berättade att jag har två namn jag tänkt på om jag får en dotter, det ena efter min mormor och det andra efter min mamma, och så hinner jag bara säga mammas namn så inser jag att det kanske vore jättedumt att välja det. Vi har nu alltså en Valdemar, han kommer ju antagligen alltid kallas Valle. Valle Ba**e. Och min mamma hette Brita (uttalas Britta). Valle Ba**e och Brita Fi**a. Klingar ju bra ihop i alla fall.