0

Avskärmad dag 439

Jag hänger inte längre med i vad som står i tidningar, sägs på radio eller visas på tv. Jag har helt enkelt inte tid att hålla mig uppdaterad i vad som ska visas på tv och att sen se till att sitta där bänkad i soffan när det är dags, lyssnar aldrig på radio som förut och har  faktiskt sagt upp alla mina prenumerationer på olika tidningar (ja t.o.m mammabarn tidningarna) just för att dom bara blir liggande orörda och det är onödigt att betala för det. Nwt har vi numera som Pdf-tidning för jag tröttnade på att samla dom på hög för att sen gå och slänga dom utan att vi ens läst dom. J läser Nwt nästan dagligen och har tidigare velat att jag ska spara tidningarna så han kan läsa när han kommer hem från jobbresorna, men läser nu istället på datorn. Jag läste papperstidningen i lördags hos min styvfar och innan dess så läste jag tidningen den 19 nov just bara för att Valdemar hade en födelsedagsannons i den. Så jag är verkligen helt lost i mediavärlden nuförtiden. Avskärmad.

Men idag när jag och Valdemar som vanligt satt i soffan och han drack välling så kollade vi på The Voice (Konstigt att kolla på radio. Jag fattar inte varför man ska kolla på radio. Antingen så kör man bara radio eller så gör man ett tv-program tycker jag) och jag blir varse om att Melodifestivalen drar igång till helgen. Och så helt plötsligt känner jag va otroligt skönt det är att vara avskärmad!

Klart jag kollar på tv, gör det varje dag, men jag följer inga program. När jag ser reklamen på tv för de olika programmen så är det många program som jag skulle vilja se, men jag har ofta annat för mig (läs: Valdemarfix) så jag hinner inte eller glömmer bort att dom går. Visst känns det ofta tråkigt, just för att få passa in sofftid framför tvn och se ett program man velat se är något som verkligen känns som egentid och bara för min skull. Saker man gör för sin egen skull nuförtiden är inte många. Brukar skoja om att jag är lägst i rang i familjen; alla går före mig. Men att inte hålla koll på tv-tablån, att inte hinna surfa på expressen.se eller lyssna på bra radioprogram med bra musik är inget jag deppar ihop för.

Och just efter att både sett och hört på radio idag så känns det snarare sköööönt att få slippa. Gud va det är trist med Melodifestivalen! Speciellt efter att dom delat upp den i deltävlingar och allt jävla tjat om den. Det känns som att allt bara kretsar runt Melodifestivalen dessa veckor och jag är glad över att jag nu hoppar tillbaka in i min lilla bubbla med dess minimala kontakt med mediavärlden.

Mot biblioteket och studiegruppen!!

0

Varje kvinnas dröm…

…är väl att ha en snygg tvättstuga…eller?
Näerå, men fasen va det är guld värt att ha en tvättstuga när man har en liten lortgris. Förut släpade jag tvätt och litet pyre tre trappor ner utan hiss, över gården och in i tvättstugan. Så det jag mest såg fram emot när vi köpte hus var just tvättstugan och hur lätt det är att gå ut, bara rakt ut genom dörren så står du där på solig altan…iallafall fem månader om året.
Vi funderade länge på om vi skulle behålla inredningen i vår då nyinköpta tvättstuga och tillslut så bestämde vi oss för att det skulle nog vara värt att riva ut allt, köpa nytt och fixa fint. När man går ut till vår fantastiska baksida och den stora altanen vi har där så är enda vägen ut än så länge genom tvättstugan och då tyckte vi att medan vi ändå river, bygger, målar och snickrar kan passa på att fixa fint i tvättstugan också. Känns roligare eftersom man också ser rakt in i den från ytterdörren och för att man kommer gå igenom den med gästerna när man ska ut till altanen.
Så vi köpte fin högblank svart inredning på Ikea, målade vitt och klinkersen från hallen fortsätter in i tvättstugan. Nya fina maskiner köptes i matchande svart och vi letade som tokar efter rätta fondtapeten. Vi blev tillslut förälskade och beställde den perfekta tapeten. Dagen efter så ringde dom och sa att dom slutat tillverka den och vi var tillbaka på ruta ett. Men efter många turer till tapetbutiken så föll vi äntligen för en och den är så klockrent perfekt och allt vi önskade oss. Dvs ful, snygg, kitschig, färgglad, skrikig och ja…alldeles perfekt! Supersnygg till allt det svarta. Vi fick upp hyllor och tvättlinor och nu saknas det bara kitschiga burkar till tvättmedel, en eller två mysiga mattor för att göra det lite varmare (lilla plutten byter ju blöja här inne), golv och taklister och en kant runt bänkskivan. Fram till igår saknades det en snygg tavla som fyllde upp det vita tomrummet mellan skåpet och hyllorna. Jag har länge gått och funderat på en idé om hur den tavlan skulle se ut och inhandlade allt jag behövde och satt igår och skrev ut, skar ut och klistrade till en super fin tavla om jag får säga det själv. Jag blev riktigt nöjd!

Jag har lite snott idén från en annan som också snott den och när jag googlade på det visade det sig att ganska många fler har snott idén och gjort egna varianter på affischerna från 2:a världskriget. Jag frågade både min bror och min sambo om det var rätt ord och rätt sätt att säga det på och vi kom nog alla tre fram till att det var rätt, fast nu idag kan jag inte sluta fundera på om man säger launder on…hm…

Här ser man den tråkiga väggen som tavlan hänger på. Har lite glasburkar på hyllan till tvättmedel och sånt, men skulle vilja byta ut dom till snygga plåtburkar i roliga mönster och färger. Den rosa tygpåsen är väl också varje kvinnas dröm; en omaka strumpförvaring (herregud va vuxet!). Funderar lite på om jag vill utöka hyllorna med en hylla över tavlan. Det skulle passa bra och platsen skulle behövas.

Taklampa hit är också något vi letat efter väldigt länge. Hade en från Kartell i tankarna, men den skulle tydligen bli väldigt statisk och samla damm och mer att städa känns inte som något vi strävar efter. Här är den snygga lampan jag köpte förra helgen. Det är egentligen en värmeljuslykta från Rice. Vi försöker hitta en snygg lampsladd till den för den som är nu är knappast snygg till. Ska vara en tygklädd och gärna cerise.
I bakgrunden ser man tapeten, dock lite lite matt i färgerna på bilden.


3

Farväl våra älskade tjejer

Idag tog vi bort familjens två små taxtjejer Wilma och Disa. Anledningen till det är att dom var gamla och Disa hade artros och led, hade tappat livsglädjen och hade inte längre ett värdigt liv. Dom var födda i samma kull och har levt ihop sen dom låg i magen. Wilma som var chefen/storasystern har alltid haft koll på de flesta i familjen och absolut Disa, så det var självklart att de skulle få somna in samtidigt. Wilma hade annars, 13 år gammal, fått lära sig vara ensam hemma och hade spenderat resten av den tid hon hade kvar med att sörja, leta och oroa sig för vart hennes Disa tagit vägen. Precis som hon alltid gjort när busvovven Disa smitit ut genom dörren eller struntat i oss på promenaderna och sprungit iväg på egen hand. Wilma har aldrig kunnat gå på promenad själv, utan har alltid velat ha sin älskade syster med sig.
Valet var enkelt, handlingen var fruktansvärt svår.

Jag tog ledigt från jobbet och följde med, blev upphämtad av resten av familjen och vi åkte till veterinären. Det var min bror, min syster och min styvfar som åkte dit. Alla var självklart jätteledsna och grät. Veterinären visar in oss i ett rum och berättar hur dom kommer gå tillväga och ger sedan hundarna lugnande och när det verkat så fick dom en spruta med överdos av sömnmedel. Jag har fått avliva en hund tidigare och jag minns då att det värsta är när överdossprutan kommer, då man inte längre kan ångra sig, då det är för sent, då man har bestämt att det här livet ska avslutas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Vi fick lugna varandra med att det är för hundarnas skull vi gör det, att det blir skönt för dom och att dom ska slippa ha ont.
Dom somnade in så fint bredvid varandra, nosarna nära. Och vi satt hos dom en stund och klappade, pussade och sa hur mycket vi tyckte om dom.

Finns säkert dom som tänker ”Det är ju bara hundar” och det är ju bara hundar, sant. Men herregud vad man kan bli fäst vid en hund. Vi har haft tjejerna sedan de var strax under halvåret. Jag har tjatat om hund så länge jag kan minnas, men det var inte förens jag flyttade hemifrån som mamma och min styvfar bestämde sig för att skaffa hund. Dom var båda uppväxta med hund och har alltid gillat hundar. Eftersom min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle bli frisk och inte kunna jobba på väldigt länge så bestämde dom sig för att skaffa hund som sällskap till mamma på dagarna. Vi åkte till en kennel i Falun för att tinga en liten valp från en månads gammal kull. Kenneldamen körde ett säljstrick och det slutade med att mamma och Per inte kunde motstå de bedårande, nybadade små tussarna som halkade runt, pigga och överförtjusta i att få busa med oss på vardagsrumsgolvet. Och istället för att komma tillbaka om lite drygt en månad för att få vår valp, så fick vi åka hem samma dag fast med två äldre valpar. Alla var så lyckliga!
Vi har så fina minnen från dessa 13 år. Så mycket roligt och mysigt som hänt med dom. Men dom har även fått ställa upp vid tårar och ledsamheter. De har fått trösta och roa. Och dom var lika bra på båda sakerna! Disa var en mästare på att pussa bort tårar i ansiktet. En mästare på att envisas med att få en massage/klistund och gav sig aldrig. Tröttnade man så slog hon en med tassen tills man fortsatte. Wilma hon naffsades gärna lite gulligt i näsan på en. Gnydde av glädje när man kom hem och var gärna i allas medelpunkt jämt och ständigt.
Visst dom var ”bara” hundar, men dom var även våra familjemedlemmar i nästan 13 år. Klart dom blir viktiga och saknade.

Nu är dom borta. Och med dom så känns det som ytterligare en liten bit av mamma försvunnit. Mammas älskade vovvar. Nu är dom hos henne. Springer i en skog full av kaniner och rådjur som man får jaga. Äter så mycket grisöron dom orkar och gosar med mamma hela dagarna. Det är dom värda alla tre!

3

Ingen måndagsångest här inte

Imorgon är det måndag igen och det gör absolut inget alls! Jag och Valdemar har nämligen ledigt på måndagar. Tanken är att Jakob ska fira familjemåndagar med oss också men just den här måndagen kunde han inte för han jobbar häcken av sig stackarn.
Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa min lillasyster som är hemma ifrån Oslo. Med förhoppningsvis så menar jag att hon inte fått halsflussen hon misstänkte att hon höll på att få. Då vill vi ju inte hänga med henne. Hon kom hem redan i fredags kväll och då hade vi planerat att ha myskväll med god mat och film, men tyvärr fick jag gå hem tidigare från jobbet pga magsjukan eller om det nu var matförgiftning…vem vet…symptomen är tydligen väldigt lika så det var bara för mig att hålla mig ifrån folk i 48 timmar. Kul helg! Typiskt när min fina lillasyster kom hem.

Så nu hoppas vi att Sara mår bra imorgon så att vi kan hänga med henne hela dagen!

4

Sött, sött, sött!


Sött! När barn har sovtupérat hår. I morse tror jag Valdemar slog rekord men tyvärr syns det inte lika mycket på bilden som i verkligheten. När han har tupérat så brukar jag inte göra något åt det,det är ju för gulligt! Men nu på bussen till dagis så ångrar jag mig nästan. De andra föräldrarna verkar fixa håret på sina barn och nu kommer Valdemar kanske se ovårdad ut. Jaja…
Sött! När barn sover och dom blir sådär svettiga, rosiga och har kudd eller lakansavtryck i ansiktet. Då ska man plocka upp dom, sitta med dom i knät och snosa på dom.
Det är livet det!

Published with Blogger-droid v1.6.5
0

Livet är så orättvist

En sån där blogg som jag bara måste läsa varje dag är Cecilia Blankens. Idag när jag kollade hennes blogg så hittade jag artiklar från Mama under och såg en mamma som hade fått utmärkelsen ”Årets hjältemama” och jag blev såklart nyfiken och klickade mig vidare.
Det skulle jag aldrig gjort. Kom till artikeln som handlar om Linda, Lars och deras familj som lever med cancer, den obotliga varianten. Och då hugger det till i mig, det gör så ont. Att läsa att hon har barn. Att tänka att hon snart kommer lämna dom,när vet hon inte men hon kommer bli tvungen. Finns inget bot. Hennes liv kommer snart vara över och hennes små pojkar kommer växa upp utan sin älskade mamma. Dom är så små så dom just nu inte förstår, trots att föräldrarna talar öppet om cancern, och kommer fråga efter sin mamma. Jag ser dom gråta efter sin mamma. Det gör så ont, så ont.

Jag lider så med den stackars starka familjen! Jag vet ju precis hur det känns att ha en mamma som ska dö. Att ha en mamma som är sjuk. Att ha en mamma som hela tiden är borta på morfin och andra starka mediciner. Att ha en mamma som inte klarar av att klä på sig själv längre för att kroppen inte klarar av att bära sig själv. Att se sin mamma tyna bort. Att ta farväl av sin mamma. Att varje gång det händer något fint eller kul i ens liv inte kunna lyfta telefonluren och ringa sin mamma. Att ha så många frågor som man aldrig får svar på. Att inte få dela sina barns uppväxt med deras mormor. Att inte få dela resten av sitt liv med sin mamma. Det gör så ont.
Det gör så ont att ha förlorat sin mamma och speciellt så mycket tidigare än man ska förlora sin mamma. Men det som gör ondast är ändå att mina älskade småsyskon har behövt genomgå det. Livet är inte rättvist när en flicka växer upp med minnen av att mamma bara var sjuk. Min syster var 13 år när mamma efter 8 års sjukdom gick bort. Hon kommer alltså inte ihåg en frisk mamma. Bara en mamma som opereras, går på strålning, tappar ork, mediciner, gråt, som tappar håret, som får åka på månadslånga monsterbehandlingar i Uppsala och bo i karantänrum, som äter så mycket mediciner så hon är helt väck och beter sig konstigt. Min bror som istället för att vara ute och vara full på skolavslutningen, fick sitta i ett rum på sjukhuset, vaka över sin döende mamma och sedan ta farväl av henne för sista gången. Nä, livet är långt ifrån rättvist.
Och det här ska alltså Linda och Lars barn vara med om. Och tänk på alla andra familjer i världen som ska vara med om samma sak. Åh, det gör så ont i mig att veta det! Skulle aldrig läst artikeln eller kollat bloggarna.

Jag är jätteorolig att jag ska få cancer. Spenderar många sömnlösa nätter med att ligga och bygga upp en ångest över att jag kanske har cancer. Och skulle jag ha det så skulle det aldrig gå väl, inte med min tur och min tävlingsinstinkt. Och så mår jag så dåligt! Tänker på min lilla fina son som skulle behöva växa upp utan sin mamma.

Jag och min vackra älskade och saknade mamma.