4

Äsch, nu har jag bestämt mig

Mitt Bloglovinkonto är full med bloggar gjorda av människor som välformulerat skriver om genus, om träning och hälsosamt liv, om familjen eller skämtsamt om livet. Eller så är det bloggar gjorda av kreativa människor med inredning som största intresse, gärna med DIY-inlägg (jag älskar DIY!).
Bloglovinkontot är uppdelat i två läger och sällan läser jag modebloggar eller sånt.
Jag läser inte alla inlägg från alla bloggar och städar ofta i listan över dom. Men om bloggaren ganska frekvent skriver inlägg, gärna har med bilder och svarar på läsarnas kommentarer så läser jag som oftast.
Jag vill själv driva en sån blogg och just det känner jag att jag inte gör. De få gånger jag skrivit inlägg på bloggen senaste månaderna är såna tillfällen då jag känt att jag vill dela med mig av mitt liv utan att känna ett tvång att man måste skriva, utan det har kommit av sig själv. Just därför kommer inläggen så sällan.
Det känns ointressant för läsaren och jag undrar varför jag egentligen har en blogg. Så jag har länge funderat på om jag ska lägga ner den och nu har jag bestämt mig för att göra det.

Så tack för mig!
Önskar alla en fin och solig sommar!

image

0

Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket man preppar hemifrån…

… när Valdemar ändå, glad i hågen går över till grannen för att lämna tillbaka kompisens dockvagn, får ropat efter sig att han ”är lite fel ute” som går runt med dockvagn.
Jävla granngubbjäveln (som är Valdemars stora idol efter att de snickrade ihop) ropade det efter honom och hans gubbkompisar skrattade åt hans kommentar. Då önskade jag mer än nånsin att jag var lite rapp i käften och sen detta hände så har jag många gånger funderat på vad jag borde sagt till grannen.
Vem faan är han att berätta för min son vad som är rätt och fel?!
Jävla gubbe!
Som tur är så hörde inte Valdemar vad han sa.

Samma dag hade han och hans kompis hittat mina hårsnoddar och ville ha tofsar. Jag började sätta en i håret på Valdemar när han avbröt mig och sa: – Men jag är ingen flicka så jag kan inte ha sån.
Snabb som jag var då så gav jag hans pappas kompis som referens (han som vi nyligen träffade i Sthlm) och som har långt hår och ofta uppsatt i knut på huvudet precis som jag oftast har. – Jaha, sa Valle, då kan jag gärna ta en tofs.
Och farmorn berättade att hon rättat Valdemar när han sa han (han säger alltid han till alla, men är just nu i en period där han undrar vad som är han, hon, vem som är mamma och pappa till vem och vem som är pojke och flicka) till någon som var en hon. Då hade Valdemar svarar att ”min mamma säger att det inte spelar någon roll”.
Så lite prepp kanske fastnar ändå :)

11

Tankar man tänker när det är tyst hemma

Jag har alltid haft lätt för att drömma mig bort i tankarna, men inte bara på det positiva sätt som det låter att ”drömma sig bort”.

I min familj har vi levt med en mamma som var sjuk i cancer, dvs levt med döden runt hörnet, i åtta år. På måndag är det tio år sedan hon gick bort. I arton år har vi levt med det här. Arton år. Min lillasyster är snart tjugofyra år. Min lillebror är tjugosex. Och i arton år har vi levt med det här.

Jag minns inte att jag tänkte så värst mycket på att min mamma en dag kommer dö, inte innan hon den där kvällen i mitt rum berättade att hon hittat en knöl i bröstet. Jag minns det exakt, hur jag skrek rakt ut och mamma försökte få mig att lugna mig så jag inte skulle väcka mina småsyskon. Och hur mamma då, precis som hon kom att göra genom alla plågsamma åtta år, tröstade mig. Hon var så stark. Så otroligt stark.
Mot slutet kunde mamma inte längre förneka för sig själv att hon skulle dö och min moster har berättat att när mamma inte tagit sina tabletter mot ångesten så höll hon masken tills hon skickat oss till skolan och sen ringde hon min moster och bara skrek rakt ut. Då kunde hon släppa och känna och visste nog inte vart hon skulle ta vägen. Av allt vi varit med om under dessa sjukdomsår är nog vetskapen om att hon gjorde så det som gör allra allra ondast i mig. Och va ont det måste gjort i henne. Så fruktansvärt ont.
Eller ondast gör nog att få se sina älskade syskon få berättat för sig att deras mamma kommer dö, att det bara är dagar eller timmar kvar. Det är som ett riktigt hugg i hjärtat. Aldrig kommer jag glömma det.
Mina syskon är så speciella för mig och jag har på något sätt alltid varit förbannad över att de ska behöva få sina liv ärrade på det här sättet. Jag är arg och ledsen för min skull, javisst, men kunde inte mina syskon fått skonas från detta?! Jag har alltid skyddat dom och fan… sånt här ska inte barn behöva uppleva.
Undrar vilka vi hade varit om vi hade haft vår mamma kvar. Om hon hade fått vara med när min bror slutade nian, eller när min syster behövde henne i högstadiet, eller se henne nu som sjuksköterskestuderande, eller höra sina kollegor tala gott om min lillebror som jobbar på mammas jobb, eller hålla min son när vi kom hem från BB eller hälsa på mig och min familj i vårt radhus….undrar vilka vi hade varit….

Så när jag ”drömmer mig bort” numera så handlar det mycket sällan om positiva dagdrömmar, nej det handlar istället om att jag har sån himla ångest för att själv drabbas, behöva lämna livet tidigare än man ska.
Jag tänker på vad vi gått igenom, jag och mina syskon, tänker på min barndom, tänker på min mammas tankar och känslor när hon var sjuk och jag tänker på hur allt blivit för mina syskon.
Lite smått cancerhypokondrisk har jag definitivt blivit. Tror att det mesta som upplevs som annorlunda i kroppen är cancer, allt från tillfälligt oregelbunden mens till en inflammation i tandköttet. ALLT är cancer. Jag har tumör i hjärnan när jag har huvudvärk och ryggont efter ett arbetspass eller bärande på tung son är båda cancer i skelettet. Det är få skavanker som inte framkallar cancerångest hos mig.
Och då blir det så att jag sitter här hemma, allt är tyst och jag kan höra vad hjärnan säger. Den påminner mig om den där rädslan och ångesten jag har för att behöva lämna min son, eller att han ska lämna oss. Rädslan över att behöva ta emot ett sånt besked. Rädslan över att behöva förbereda sig på att man kommer tyna bort från sin familj. Rädslan över att mista sitt barn. Rädslan över att min son skulle behöva växa upp utan en av sina föräldrar. Och så hör jag min mamma skrika sitt ångestfyllda skrik.

Såhär har vi levt i arton år. Arton år. Arton jävla år.

Kommer det någon gång släppa?

0

Oh vilka fina dagar vi haft!

Minisemestern i Stockholm var helt fantastisk! Vädret var fantastiskt! Umgänget var fantastiskt! Min son var fantastiskt!

Eftersom jag försöker äta nyttig och bra mat numera så hade jag gjort kycklingwraps som matsäck på tåget. Vet med mig att jag annars köper skräpig macka och godis i bistron om jag inte har med eget att äta. Wrapsen (riven vitkål, rivna morötter, kycklingfilé och fetaost) tillsammans med en flaska lokalt producerad äppelmust blev en riktig succé.
När Valle satt och åt på sin wrap så började de i högtalaren berätta att bistron nu var öppen och att man bla kan köpa Mannerströms räkmacka. Valle lyssnar storögt och sätter handen till munnen och ropar: – Det behövs inte för jag har kycklingrulle!
image
Väl framme i Stockholm så åkte vi förbi pappan på jobbet för att hämta nyckeln till hotellrummet. Valle tyckte det var enormt spännande att hans pappa jobbade i ”den stora bollen” (Globen).
Hotellet vi bodde på är ett litet hotell med ett fåtal rum, bara två stationer från Globen. Väldigt smidigt. Mindre smidigt var att rummet var handikappanpassat och dörrknappen satt perfekt för en nyfiken 3.5 åring. Som tur är bodde vi längst ner i korridoren och inga förbipasserande har fått sett mig naken då Valdemar helt plötsligt tryckt upp dörren precis när man stått och klätt på sig.
image
Vid frukosten har Valdemar med glädje tryckt i sig yoghurt och havrekuddar och helt glömt bort välling. På kvällarna har han inte heller druckit det faktiskt (kan mycket väl tänka mig att han ska sluta med välling).
image
Vi var en dag på Junibacken som är helt fantastiskt. Vi var där förra året också, men i år tyckte Valle att det var helt otroligt.
image
image
Jag älskade Trazan och Banarne när jag var liten. Min pappa var väldigt lik Lasse Åberg och jag minns att folk brukade komma fram till honom och fråga honom om han var Lasse. Även jag utbrast på julafton när vi såg adventskalendern (?) och pappa satt bredvid mig: – Men titta pappa, du är på tv!
image
Valle bjöd på kaffe hos Mumin. ”Mamma, gå och sätta dig i soffan så kommer jag med kaffe!”
image
image
image
Den obligatoriska fläskkorven serverades hos Skrot-Nisse.
image
image
Vi var hos min kusin och åt middag och kollade in deras nya hus. Valdemar berättade lyckligt för kusinbarnen att han fått nya vårskor och undrade om de också fått det. Just nu är det viktigt att vara stor och han iakttar andra barn väldigt mycket. Han fick även nya solglasögon i Stockholm.
image
image
image
Att vara i ”stora bollen” och hälsa på pappa på jobbet var väldigt spännande. Vi hann, utrustade med flaggor och hjälm, heja både på Norge och Sverige. En tredje period var dock lite för mycket för Valdemar. Han är otroligt mallig när han pratar om sin pappas jobb.
image
image
Av alla saker som Valdemar kunde välja på i Junibackens shop så valde han en bok om tåg. Utförliga bilder och texter berättar om hur det funkar att köra och jobba på ett x2000-tåg. Så när vi på hemresan frågade konduktören om vi fick gå fram och hälsade på lokföraren och denne ordnade vi fick det och lokföraren gav Valdemar en riktig tågbiljett så var Valdemar riktigt lycklig.

4

Rent vill jag ha det

En fördel med att plugga hemifrån är att man kan sitta med fötterna i fotbad medan man pluggar. Tror inte det skulle uppskattas i universitetets bibliotek.

Jag badar fötterna i antingen bara vatten med epsomsalt eller det och lite äppelcidervinäger i.
Sen brukar jag smörja in dom i en fotkräm och sätta på ett par strumpor, men eftersom jag försöker använda mig av bara rena produkter så duger inte fotkrämerna jag redan har och jag letar efter en bra kräm med bra ingredienser.
Sist gjorde jag en själv genom att smälta olivolja, bivax och kokosolja. Blandade det och ställde det så det fick svalna.
Nu smörjer jag fötterna varje kväll med krämen och är mycket nöjd med resultatet.
image
Jag har hittat en bra ansiktskräm mot min torra hud och letar efter en bra deo. Kristalldeon jag använt är jag inte längre nöjd med.
image
Från vänster: kamomillte att spray i rengjort ansikte, ansiktskrämer från Maria Åkerberg, ansiktsskrubben från Sukí luktar som en syrlig citronkaramell och sist ögonkräm med e-vitamin och kokosolja.

0

Lördag

Idag tog jag och Valdemar en cykeltur till Alsters herrgård som ligger några kilometer från oss. Där mötte vi upp våra vänner Sara och Kristoffer och deras lilla Signe som är snart 1,5 år.
Vi fikade och frös. När lilla familjen åkte hem gick jag och Valdemar och kollade på vårmarknaden som var.
Valdemar startade med en liten tur på Shetlandsponnyn Konrads rygg.

image

Sen gick vi runt i de gamla husen där man kunde köpa hantverk och konst och gick runt bland marknadsstånden och provade ostar, knäckebröd och marknadskarameller. Köpte med en mögelost, äppelmust, ett läppbalsam, nougat och en rosentvål.

image

Och Valdemar fick en söt mask till sina krukor i växthuset. Han är mycket peppad inför hela planteringsgrejen och frågar dagligen om vi inte kan gå in i växthuset och göra iordning bland plantorna. På förskolan har varje barn fått plantera en solros (som han stolt visat upp efter att ha tvingat mig att hålla för ögonen) och i fredags var de ute i skogen och tog en varsin pinne som ska vara stöd till solrosen.

image

Meningen med eftermiddagen var att jag skulle försöka skriva på min hemtenta men trots Disney Junior på tv och nougat som skulle ge mig lite lugn och ro och energi, så blev det tyvärr inte mer än ett försök till att plugga. Att plugga med barn hemma är verkligen inte lätt.

image